Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1855, sida 2

skor genljudade mot golsvets förvittrade stenhallar. Presten steg sram till altaret och mumlade Introite; en klockares spruckna röst svarade honom. Louis önskade vara i den beskedlige kyrkobetjentens stalle; han ville sjelf deltaga i gudstjenstsörrattningen och afundsdes den gamle presten, som med lugnt, stilla uttryck i sitt ansigte tillredde kalken och bröt kostian. Louis ville känna det heliga brödet på sina läppar; han rönte ett djupt behof af att återknyta förbundet med frälsaren, att ega Gud i sitt inre. Knaböjande bakom en pelare, öppnade han sitt hjerta sör Gud i böner, som han lärt af sin mor — Jjufva ord, som han sordom vid hennes sida efterstammat, men sedan under lifvets mångartade bestyr nästan förgälit. ? Hans andakt stördes af sorgliga tankar. Hvarje gång en svag insmygande solstråle tillkännagaf, att kyrkodörren öppnades, fruktade han att få se en likkista och höra dödssångens toner. Han frågade sig sjelf, om ej hans far, genom ett underverk af den barnsliga kärlekens magnetiska kraft, skulle kunna dragas bit till hans sida, för att knäböjande, såsom han, på det fuktiga golfvet, ångra och afbedja sina brottsliga tankar. (Forts.)