De tvenne Läkarne. (Af Louis UIhach.) (Forts. fr. N:o 247.) Blek, men lifvad af adv rjutemod, gick han ned till sin far. Denne stod just färdig att stiga upp i sin vagn, för att göra den vanliga dagliga runden bland sina patienter, — Jag önskade tala med er, min far, sade Louis högtidligt. — Skola vi då åter börja våra medicinska disputationer? frågade doktorn småskrattande. Louis svarade ej. Han följde sin far in i dennes rum, medgifvande för sig sjelf, att hans uppgilt var svår, och att han val aldrig skulle ha kraft att besegra denna oböjlige gubbe. När de voro ensamma, sade han: — Det har mellan er min far och mig so refallit något, hvarösver jag ej vill döma, men som ålägger mig en helig pligt. Vi äro af olika tankar i en fråga, som gäller lif och död. Tillåt, att jag, för att handla friare, lemnar ert hus. Jag bar velat öfvertyga er, men ej kunnat det; nu återstår det mig att rädda er, derigenom att jag räddar fru de Fouchy. Ert vetande har förklarat henne förlorad; mitt med