ster medföra inga nyheter af vigt. A (unsändty Till Redaktionen af Götheborgs Handelsoch Sjöfarts Tidning. Anhålles om rum för nedanstående i Tit. tidning. Nårmare underråttelse meddelas af F. 3 H. 6. Wessberg. Dessa ord läsas under den onnons i Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-Tian, der det tillkännagifves om ångfartygen Kattegats och Hallands reseturr. Man skulle tro, att ofvan citerade ord innebära någon sanning och man har rått att fordra det. Om det är sonnt, att ångbåtar åro till för den trafikerande allmänheten, som ingen lärer bestrida, så är ock deraf en gifven följd, att ångbå!arnes kommissionärer såsom sådana åro till, för att gå denna allmänhet tillhanda, ej allenast med alla de upplysningar, som billigtvis kurna begäras, utan ock all lemna dessa upplysninvor villiet och böflgt. Men detta synes Herrar F. H, G. Wessberg icke vilja bry sig om att förstå. Egde dersa Hetrar vanligt vett, skulle de, såsom kommissi närer, säkert annorlunda uppfylla sina skyldigheter; men höflighet och benagenet att i brörde egenskap göra sin pligt, synes för nämnde Herrar främmande. Om man på en gästgifvaregård bhfver af en full hållkarl eller vettlös entreprenör obösliat bemött, finnes tillfälle att i dagboken detöfrver anföra besvär och sålunda vinna rättelse. Som underiecknad icke känner den auktoritet, hvil en det nä mast tillhöer att i deta hänseende uppta klagomå! — måhända Direktionen för ofvanberörde åogbåtar — och denna väg för ändriogs vinnande redan förgåfves torde vara beträdd, bar insändaren vidtagit denna åtgärd såsom den genaste och tilläfventyrs den rättaste, för att söka lära dessa Herrar göra sin skyldighet. Det är icke första gång n ins:n, som med all möjlig höllighet och hossamhet anhållit om upplysningar, hvilka för honom såsom resande varit nödiga, blifvit bemött med uppenbar ovilja stt gå hans billiga fordringar i detta hänseende till mötes. Då man i dessa angelägenheter kommer in på Herrar Wessbergs kontor, träffar mar der trenne personer, deraf en äldre man, som tydligen hörer till kontorets personal — så har varit förhållandet. då insändaren flera gånger besökt detta koutor. — Den af dessa, som har sin plats vid en mindre pulpet, har varit den, som synts hafva hufvudåliggandet på kontoret att expediera åogbåtsangelägenheterna; man vänder sig till denne med sin anhållan att få köpa biljett och att erhålla för resan nödigs upplysningar. Under tiden man framför sitt ärende, skrifver denne herre, som knappt synes höra hvad man säger, i sina kladdar eller bläddrar i joarnalen. Man får snäfva och högst ofullständiga svar. Man vänder sig till nyssnämnde äldre man med hopp om bättre bemötande och mera framgång. Det är rätt ledsamt nodgas tillkannagifva, att man hos denne man, som Synes vara Herrn sjelf och af hvilken man äger rätt fordra mera vett, än af en yngre, finner lika liten böfligbet, lika liten benägenhet att lyssna till den resandes spörjsmål och dem besvara. Sysselsatt med andra angelägenheter är hans tid för dyrbar att upptagas af resandes enfaldiga frågvishet. Om denne behöfver veta, når angbåten den eller den iuträffar der eller der, för att derefter ställa sin resa, rörer honom föga. Han, liksom nyssnämnde unge man, synes endast vilja bhfva den frågande resanden qvitt, för att få egna tiden åt andra angelägnare göromål. Med ett ord: allt antyder en serdeles ovillighet att hjelpa till rätta den resande, som får gå sin väg ungefär lika klok som han kom och bjelpa sig så godt han kan de Ånärmare upplysningarne förutan. År han nog lycklig att ega bekanta på platsen, som välvilligt söka bitrada honom med erforderliga upplysningar, har ban, förargelsen oberäknadt, soga olägenhet af Herrar Wessbergs oskickliga beteende; i annat sall åter är han rätt att beklaga. Hvad insändaren nu anfört är icke allenast en af honom flera gånger gjord erfarenhet, utan bar han hört många andra föra samma klagan, och detta har gjort att han ansett nödigt häråt lemna offentlighet och hade, så välförtjent ins:s klander än är, ban dock troligen icke vårdat sig om att derom offentligen nåzot yttra, om icke nämnde kommissionärers sätt att betjena allmänbeten så väsentligen sticker af mot det sätt, hvarpå ångbåtskommissionärer å andra orter, såväl inom som utomlands, uppfylla sina åligganden. Insändaren anser visserligen Herrar Wessbergs sätt att bemöta resande icke vara något uttryck af tonen inom Götheborgs samhälle. Han är tvertom öfvertygad, att så icke är förhållandet. Dock kan han icke underlåta att uttrycka den farhåga, att den Svensk eller den utländning, som fått göra med oftanämnde Herrar Wessberg samma ledsamma bekantskap, som insändaren, kunde bringas till en mindre förmånlig tanke om Sveriges andra stad, Resande