Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1855, sida 3

fundera något sätt, att kunna blifva qvitt endera af de tillernade mågarna. När löjtnanten erfor att ingenting annat var till förhinder åtog han sig snarligen kunna bevisa: pro primo: att han var af gammal adel och börd samt pro secundo: att uttänka ett radikalt medel för endera af riva erna, som skulle åstadkomma det äsyttade ändamålet. För att nu kunna lösa första frågan ansåg han sig nödsakad att börja med den andra i ordningen. Efter någon tids bemödande såg löjtnanten sin ömma låga besverad af den yngsta forlofvade dottren: förvissad derom, utspridde han en högst skick ligt uppdiktad förnärmande historia om sin rival baron von Stackelberg. hvilken hade till följd, att denne se. nare utmanade löjtnant U. på duell. Detta var naturligtvis lojtuantens planerade syftemål, hvarföre ban på sorhend ansåg sig hafva spelet vunnet, ty han kände sin skicklighet uti vapnens begagnande, hvarföre han genast antog utmaningen. Till vapen valdes pistoler, sekundanter utsågos, och duellen försiggick i tysthet, hvaraf resultatet blef att baron von 8. flex ena armen så skadad att den måste amputeras, då deremot löjt rant U. endast erhöll en obetydlig blessyr i höften. Moder och dotter voro förtjusta häröfver, löjtnantens mod berömaeoch hans andamål var vunnet, men — ban mäste hals öfver hufvud packa in och afresa från orten, till dess vederbörande arrangerat affären och den bunnit blifva bortgslömd.; Af enkegref. innan väl försedd med reskassa, samt dessutom några tusende riksdaler till sina i Sverige väntande björnars förnöjonde, anträdde löjtnanten gladt under vintern färden öfver Fiuska viken till Helsingfors, der författaren hade nöjet göra hr löjtnantens bekantskap, och fortsatte vidare färden till Stockholm. . Efter vid pass ett halft års vistelse i Sverige begaf han sig upp ofver till Liffland, då han för enkegrefvinnan hade nöjet presentera en afhandling, som qvalificerade honom vara af adelig börd m. m. (Löjtnan ten var nemligen en son af grefve F. i Sverige på — sidolinien), hvsremot han af enkegrefvinnan bade tillsredsställessen att få mottaga dess yngsta dotters band. Förberedelser till brölloppet vidtogos genast, men då större delen af slägten var bosatt i St. Petersburg, beslöts att brölloppet äfven skulle försiggå der med bennes begge dotttrar, som ock skedde. Vigselceremonien försiggick i den präktiga Isakskyrkan, och var hela festen för öfrigt mycket storartad och efter utseende till allas belåtenhet. Den person, hvaruppå enkegrefvinnan stödde sina döttrars förmögenhet, var en deras onkel, ägare af en stor förmögenhet och utan bröstarfvirgar, bosatt i St. P., hvilken förklarat sig skola som morgongåfva gifva hvardera af sina brorsdöttrar 100,000 rubel silfver, om nemligen dessa skulle inaå partier efter hans tycke. Denne onkel hade också inledt och byllat de partier som voro under görningen. Men då ban erfor händelsen och föredragandet af löjtaant U blef den gamle grefven olldeles förbittrad, och beslöt att återtaga sitt gifaa löfte om bröllopsgåfsan. Eokegrefvinnans böner och föreställningar hjelpte ej tär. Lojtnant U. deremot ansåg saken böra bero af framtiden, troende sig och slägten omsider kunna besegra den envise gubben, under det han med erhållna 30,000 rubel silfver, som voro hustruns enskild a förmögenhet, nägon tid framåt kunde lefva komsortabett. Vid afresan från St. Petersburg eskorterades de unga nygifta af slägten ull Finska området, der ett bjertligt ömsesidigt ,s8u revoir utlofvades. Löjtnanten med sin grefvinna gjorde derpå en hastig färd genom de Finska kuststäderna. Troligen ville han ej vidare blifva besvärad af gamla bekantskaper och björnar, utan skyndade sig öfver till Sverige. Uti Stockholm uppträdde herrskapet storartadt och dess praktfulla våning i Brunkebergshoteil emottog ganska ofta 5gräddan af Stockholms aristokrati, hvaremot löjtnanten hörst sällan återgäldade denna uppmärksamhet, ty hans egen brännpunkt var i d. v. ryske ministern baron Krädeners hotell likso i allmänhet hos ryska legationspersonalen. Under tiden hade löjtnant U. icke varit oserksam, ty alla möjliga medel och ut vägar hade han anlitat, för att få gamle grefven att öppna på kassakistan; men icke dess mindre strandade nu lojtnantens alla med diplomatisk skicklighet anlagda, stormlöpningar mot den gamle mannens oförbätterliga envishet. Den med hustrun erhållna hemgiften hade löjtnanten snart efter osbetalningen af gamla skulder, i förening med ett högst depensift lif, hun nit göra ända uppå, och en mörk olycksbådande framtid synes snart för banden. Efter att vid pass ett års tid bafva vegeterat i Stockholm, var hr löjtnanten en vacker dag försvunnen, utan att hans hust:u eller någon of hans vänner visste det ringaste om honom eller hvarthän han begifvit sig. Först en tid efteråt erbölls visshet om, att han åtföljt en bekant på dess resa till Danmark, under ett incognito, att vara den resandes betjent. Större än allt annat var hans esterlemnade hustrus öfverraskning, då en massa af manneus kreditorer beröfvade henne allt hvad löst och fast befanns i våningen, ja sjelfva grefvinnan nödgades, jemte barnen, söka en tillflyktsort i ryska minister-hotellet. Någon tid derefter afreste grefvivnan till sin moder i Liffland, der hon sammanträffade med sin man. Efter den tiden började löjtnanten en ny bana, blef rysk undersåte, och ingick vid militären.