Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1855, sida 1

Louis var ett rof för sönderslitande sjalslidanden. Under de första dagarne tvekade han; hans barnsliga kärlek och vanan att underkasta sig fadrens omdöme tillbakavisade tanken på en undersökning, som samvetet å andra sidan anbefallde honom. De böcker han rådfrågade, ökade hans ovisshet, Han besökte understundom fru de Fouchy och tillbragte för öfrigt hele dagar med att ströfva omkring i nejden, forskande med brinnande ifver i naturen, ur hvars känslolösa barm han förgäfves sökte locka dess hemlighetsfulla gåta. En öfver all jordisk fåfånga höjd aregirighet sporrade honom natt och dag. Hindra sin fer att fasthålla en förfärlig villfarelse; undandraga den unga, dyrkansvärda qvinnan en behandling, som skulle kasta henne i dödens armar och inför sitt eget samvete rädda vetenskapens värdighet och sin fars ära — det var den uppgilt, Louis förelade sig, den mission, för hvilken han ville biilva martyr. Om han segrade, skulle ingen få veta hans seger, ty det var blott inför Gud och sig sjelf han ville fröjdas deröfver. Men om hans bemödanden strandade, ville han också ensam bära sin sorg och inom sitt hjertas tysta Väggar innesluta en smärta, som måste följa honom till grafven. Oskuldsfull till bjertat, lycklig tillochmed i sina lärda tvifvel och, såsom läkare betraktad,