Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1855, sida 3

cap Parker och cap Providence, till dess skeppet slutligen kom in i Long-Reach. Sunden, som ti!l!en början äro mer än 20 eng. sjömil breda, sammantränga sig här till en smal kanal of icke fullt en mils bredd, å ömse sidor begränsad af brama klippväggar, bredvid hvilka ett lImieskepp mycket väl kan ankra och lägga en planka till stranden. . Har man segiat ungefär 20 eng. sjömil in uti Lonz-Reach, så börjar man få se spår af gletscherpartier. Bergens bildning, som hittills icke erbjudit det ringaste karakteristiskt, börjar nu helt plötsligt antaga väldiga dimensioner ... På samma gång vi fingo se den första gletschern, fingo vi tillika frojda våra ögon med de första tecknen till växtlighet, hvars förebud på visst sätt är den gula mossan, som här och der bör jar visa sig uti -jelfva sogningarna af de majestätiska granitlagren. På Shelter Island, en liten Ö, som i det närmaste innesluter Playa Pardas ankarplats på norra kusten, visade sig den första lilla skogen. Playa-Parda är för öfrigt den trognaste afbild af en sjö högt upp mellan alperna. Omedelbart från sjelfva vattenytan resa sig de branta granitstaplarne, öfverallt fårade utaf isen och vattnet från gletscherna, som fordomtima sannolikt betäckte dem ända ned, och döljande sina bufsuden bland de tunga. qvalmiga molnen, bakom hvilka man får gissa sig till islälten, ty dessa äro icke tydligt skönjdare annat än på de berg, som ligga på längre afstånd ifrån oss. Vatteofall, nedstörtande i form af hvita pelare eller linier, böja intrycket af detta storartade skådespel och gifva oss upplysning om den smältande snön och ismassorna deruppe i höjden. Den mest öfverraskande utsigten gaf oss Glacierviken på norra sidan, som helt hastigt vidgade sig emellan branta, nakna klippor och visade oss den sköna, ju-blå gletscher-isen, som sträckte sig nästan ända ned till vattenytan. Straxt derefter gingo vi förbi cap Notho-island, en karakteristiskt utskjutande klippa med en djup skåra i sit hufvud, hvilket tjenar sjömånnen till igenkänningsmärke, och vidare öster ut öppnar sig Snowy-sundet på södra sidan. Nu äre vi riktigt inne i en fullkomlig gletscher-trakt. Ehuru dagen åter hade blifvit regnig och dyster, klarnade dock himmelen upp då och då, och åter uppenbarade sig bergen, betäckta med mojestätiska massor af klarblå is. sven då denna var bortgömd af molnmassorna, kunde blicken dock lätt sluta till dess tillvaro utaf sjelfva molnens egendomliga skapnad och glänsande genomskinlighet. Beiäppen ech kryckorna. Sistlidne julafton hävde sig, att en engelsman på Rivolizetan i paris möttes af en man med två kryckor, som med dar: rande ton och skalfvande af köld begärde en almosa. Engelsmannen knäppte upp sin öfverrock, och 10g i fickan, för alt lemna några styfver åt den stackarn, då i detsamma en herre kom och ropade: Herre! låt in te narra er af den der bedragarn: låna mig er käpp skall ni få se bur slink han är på fötterna. I detsam ma tiggarn fick höra detta, kastade han bort båda kryckorna och började löpa af alla krafier, och den andre med engelsmannens käpp i högsta bugg efter honom. Både engelsmannen och en hel hop folk, som samlat sig, skrattade och stridde sins emellan om den förföljande skulle få fast tiggarn eller icke; men slutligen voro de alldeles ur åsyn, och ingen herre och ingen käpp syutes mera til. Slutligen började engelsmannen blifva het om öronen och upplyste de kringstående, att käppen var ett rör med guldknapp och en solitär uti, och att den hade kostat honom 500 fr:s hvarvid de öfrige gensst gåfvo hopom den tröstrika upplysningen, att han utan allt tvifvel råkat ut för tvenne silurer, som spelat honom detta streck i kompani.