Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1855, sida 2

jarens gemål och öfverfsörde ej Signeul hennes bref hit? Var detta fullmäktigskap icke nog, hvad skall man då säga derom, att det var en resande engelsman, amiral Bentink, en högslygande äfventyrare, som på alldeles eget bevås ledde fråsan om mötet emellan Alexander och Carl Johan i Åbo till verklishet? Huru förena insändarens å ena sidan forkastande af Sigucu!, såsom ett otjenligt ombud, och A andra sidan att han tager ig till godo dennes slutliga missgynnssmma omdöme om Napoleon? Var Signeul val den enda länk emellan Carl Johan och Napoleon? Förde icke hr dOasson äfven meddelanden dem emellan ? För öfrigt återkommer Ins:n till det påstående, hvarpå han i sin första uppsats lade största vigt och hvilket äfven torde utgöra det kraftigaste argumentet i denna fråga, påståendet nemligen, att det var för Sverge omöjligt alt gå emot Ryssland, emedan vi då äfven kommit i krig med England och fått uppbära alla följderna af ett sådant olyckligt förhållande. — Det ar tydligen, för att förringa kraften af detta hufvudargument, hvarpå asven Geijer lagt största vigt. som Ö. C. har framkastat mojligheten för Carl Johan att åstadkomma fred mellan Frankrike och England. För vår del skulle vi ansett denna omständighet mycket giltig, ja så giltig, att vi ansett det Sverse borde, såsom Stedingk önskade, sökt bibehålla samma neutralitet, som nu beprisas. men hvaral man då var ännu mer i behof än nu — om icke det anmärkningsvärda förhållandet förefunnes, att delta argument aldrig anfördes vid den tid, U a då saken var under afgörande. ElIer är det icke besynnerligt, att Carl Johan aldrig anförde detta skäl, då han bekämpade motståndet från en Stedingk, Adlercreutz, Sköldebrand, m. fl. emot hans anslutning till Ryssland? Och är det icke lika besynnerligt, att desse, al hvilka åtminstone ej alla voro så -enfeldige-, eller så dåliga diplomater, aldrig läto denna betönklighet inverka på sig? — Vi lägga en synnerlig vigt på denna omständighet, då det för oss sjelfva måste vara svårt, att så intränga i den politiska ställningen vid ifrågavarende tidpunkt, att man kan våga något omdöme om Sverges möjliga förhållande till England i händelse af ett krig mot Ryssland, ehuru vi ej satta att vådorna bordt vara större för våra hamnar än för Danmarks och Preussens, hvilka äfven gingo med Napoleon mot Ryssland. Dock vilja vi lemna hela denna sak, hela denna tvist rörande den politik Carl Johan bordt följa, i valet mellan de båda svåra alternativerna, öfvertygade som vi äro, att husvudmotivet till Carl Johans handlingssätt var det Bergman Schinkel uttalar, då han säger: ehuru han (Carl Johan) var hvarken hatfull eller hämdgirig böra vi ingalunda dölja, att han med glädje omfattade tillfället att fö ödmjuka en gammal medtaflare, hvars despotiska högmod så ofta sårat honom, samt att visa honom, att om deras materiella medel voro lika, skulle han väl förstå att mäta sig med honom; samma tanke, som Napoleon sjelf uttryckt med orden: e— — — mais il (Charles Jean) a cde a des ressentimens personnels. Dock lemna vi, såsom sagdt, hela detta moment af 1812 års politik, för att sasthålla det andra, långt vigtigare, hvilket man synes vilja skjuta undan, genom att föra striden uteslutande om det första, så vidlystigt afhandlade. Detta andra moment är: Hvarföre krafde Carl Johan icke någon uppoffring af Ryssland, då han, genom sina råd och genom den Svenska alliansen, räddade kejsar Alexander från en eljest oundviklig undergång? — Det ligger nu temligen klart, äfven om man vill förneka giltigheten af Armfelts yttrande, då han kom för sent till mötetiAbo, att Alexander, derest ban dertill blifvit presserad, återgifvit det orättfångna Finland, ett faktum, som dessutom blifvit styrkt genom ett ofta citeradt, ganska authentiskt yttrande af Carl Johan sjelf. Men den nyvalde svenske thronföljaren, som ofta berömde sig af sin svenskhet, vågade knappt en antydning i detta fall, ja han gjorde icke ens anspråk på Åland. oaktadt alla uppfordringar af sjelfva Löwenhjelm, m. fl. i detta hänseende, och oaktadt Åland väl icke kunde räknas ligga inom Rysslands naturliga grånser, och på denna grund utgöra föremål för Rysslands återeröfringsbegär. Carl Johan aktade icke för rof, att låta Ryssland förblifva i oqvald besittning af dessa öar, hvilka äga en rent svensk befolkning och hvilka tillhöra oss så nära som någon provins i hjertat af landet Carl Johan återkrafde, med ett ord, af kejsar Alexander entet af det rof, denne så trolöst och förrädiskt tillegnat sig. Hrarföre handlade han så? Skedde också detta i Sveriges intresse? Häri ligger, enligt vår uppfattning, den vigtigaste punkten för bedömande at Carl Johans 1812-års politik, en punkt, som icke må undanskjutas genom tvisten om den Ryska eller Fransyska alliansen. Vi taga oss derföre friheten uppmana PostTidn:s insändare, att yttra sig öfver denna ojemförliet vigtigaste sidan af saken, då han härnäst finner sig föranlåten att fatta pennan.