De tvenne Läkarne. (af Eouls UIach.) (Forts. fr. N:o 242.) Olympe åter vaggades i en skön dröm. Den stackars unga qvinnan trodde på lifvet; hon hade på sin panna och i sin barm något qvar af det solljus, de friska slagtar, hon den na dag inandats, och utan att kunna redogöra för det inflytande, hvarunder hon stod, blef hon sjelf ung och glad på nytt, när ynglingen vid hennes sida leg mot henne. Hon hade hit intills nästan med sruktan tänkt på hel-an, sådan hon skådade den i doktorns stranga recepter och insjunkna ögon. Nu förekom den henne inbjudande och skön. Det var ej mer ett dödsblekt spöke i fotsid klädnad, som tyst vandrade vid hennes sida i parkens aller; det är en skara små glada, skalkaktiga kerubiner, som inbjuda henne att njuta lyckan bland doftande rosor och svala skuggor. De båda herrarne qvarstadnade ej länge efter dinken. Enhvar af sällskapet hade behof af ensamhet, fru de Fouchy för att hvila ut efter de känslor af hopp och glädje, som öfvervaldigat henne; Louis för att tanka på sin