Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1855, sida 1

ännu icke ofvand från vetenskapens bröst .. du har ännu mjölk på läpparne . . du behöfver ännu dia en tid, min gosse. Min gamle vän, sade grefvinnan med Smekande uttryck i rösten (hon var road af detta samtal om sin helsa); jag vet ej, om herr Lvius är lärd eller behöfver återvända till sin amma i Paris; men jag vet, att han är eder värdig och skall ärfva ert allvar och genomtrangande blick. Gör honom till en medbrottsling i den elaka behandling, ni underkastar mig, och när han, den medicinska fakultetens ammbarn, skall döpas, vill jag blifva hans gudmor. — Må göra, sade den gamle läkaren med nervös gladtighet, slungande på sin son ett har vilda blickar; här är dopfunten, och Bordeauxvinet må bli dopvattnet. Böj ditt hufvud, Sikamber! — Doktor, doktor! Ni skämtar med det heliga, hviskade Olympe. — Skola då de recepter, som jag tänkt mig, brännas, och de, som jag önskade bränna, åter följas? frågade Louis med ett ansträngt leende, ty han kände, att den glada sinnesståmningen började vika. — Min son är en ny Clovis, en verldsbetvingare, sade doktorn, som visade en ytterlig glädtighet och beledsagade hvarje skämt med en stor gest och väldigt skratt. 2