Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1855, sida 1

ret endast den unge läkaren, med sin fria blick och sitt friska leende — sonen till den man, som han älskade med ett slags öm fruktan. Måhända var hon ännu ej alldeles fri från den öfverspanning, hvars faror hon ej kunde beräkna och under hvilken hon i Louis, ve tenskapens sköne neofyt, såg det himmelska sändebud, hvarom hon drömde, då hon betraktade himlens purpurslammor. Louis bibehöll ännu något af den gloria, solens strålar då spridde kring hans panna. Hon erinrar sig dessutom deras sordna oskuldsfulla förtrolighet; med barnsligt rent sinne, utan beräkning, utan koketteri, men med ett brinnande begär att af kasta ledsnadens och smärtans penitensdrägt, som hon känner skall förvandlas till hennes svepduk, stöder hon sig förtroligt på Louis arm och ber honom med smekande röst läka henne, rädda henne, och dertill uppbjuda ej blott vetenskapens, utan osk ungdomens och vänskapens hjelpmedel. Louis Ceret är försänkt i djupa tankar. På hans panna, i hans blickar kan man läsa hjeltens djerfva föresatser, när han första gången ser fienden. Den unge läkaren, som är alldeles hufvudyr af lärdom, kan ej kallblodigt betrakta sin patient, utan att allt, hvad han minnes af de föreläsningar, han bevistat, de böcker han studerat, de äsigter, hans lärare