Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1855, sida 1

som af lagsormler sammansätter en dom, men i hans inre rörde sig kanslor af ömhet och medlidande, som ropade på hennes räddning, medan eftertankan förklirade henne förlorad. Den äldre Cret lemnade ej sonen ur sigte. Hans små ögon slukade ynglingens ädla och sköna gestalt och inträngde i de hemligaste vecken af hans hjerta. Efter några minuters tystnad srågade den gamle doktorn i en gycklande och utmanande ton om hans unge konsraters diagnostik öfverensstämde med hans egen. Louis rigtade på sin far en blick af djup smärta, som uppvägde ett långt svar. — Jag tror eäsom ni, min far... Pulsen förråder en oerhörd häftighet ... Har fordras hvila, stillhet — mycken stillhet — is, åderlåtningar ... — O, de bödlarne, ropade Olympe med matt slämma, i det han gjorde en rörelse, för att frigöra sin hand ur Louis; äfven han anbesaller mig stillhet .. och tillägger is, för att desto hastigare framkalla ett slut! Inser då icke ni heller, att det just är lugnet, stillheten, den tråkiga ensligheten, som förtär och dödar mig! Louis darrade. I dn ton, hvarmed den sjuka grefvinnan uttalade dessa ord, låg klangen af en slående sanning. Hvad doktorn be