cv år i arbetarens intresse, att kapitala kastningen i allmänhet dr hög. Den kan bli va detta endast då produktionen är stor, oc ju sörre denna är, dess större blir arbetaren andel. Arbetslönerna Stiga i den mån arbeta rens andel ökas och kapitalafkastningen stige i den mån kapitalistens andel minskas, hvadai det ligger i arbetarens intresse att kapitalet ä produktivt och dess afkomst i varor stor, då hverje stegring i kapital afkastningen är före nad med hans iståndsättande att taga en större andel af de varor han producerat. Under den i sjuttonde kapitlet fortsatta un. dersokningen Om arrende på jord, anmärker förf:n, att de senom benämningarne ,ryot-, arbets-, lottbruks-, dagverks och penninge-arrenden utmärkta slag dersf ej äro annat än grader i den utveckling till civilisation, som angifver de olika folkens framsteg. Förs:ns framställning af orsakerna härtill förtjenar läsas i sin helhet: Ett samhälle finner det nödvandigt att i och för vidtagandet af sådana mått och steg, som för sokerheten till Person och egendom äro nöd:ga, skaffa sig en styresman. Man utväljer en sådan och tillerkänner honom rättigheten all i och för sitt eget underhåll äfvensom de truppers, hvilka han pröfvar nödiga, belägga innevånarnes egendom med skatt. Han börjar med en ringa hop soldater och nöjer sig med en skatt eller ett arrende, af tio procent. Föredraser folket att sjelft blifva soldater, samtycker man måhända, att hvar och en under ett visst antal dagar om året skall göra krigsljenst, hvilket blir ett arbelsarrende. Efter en kort tids förlopp sinner styresmonnen det mera angenämt att hafva tusen under silt befäl än hundra, och stiftar oenighet emellan sitt folk och någon af dess grannar, hvarigenom han gör det nödvändigt att hafva ett dubbelt antal trupper och att fordra skatt eller arre de efter tjugu procent, eller att kalla ett dubbelt så stort antal af sina undersåter till krigstjenst. En utvidgning af landets område gör större armeer nödiga, och småningom tvingas jordinnehafva ren att betala allt högre skatter, till dess slutligen ,halfva bruttoprodukten, såsom i Indi en, sråntages bonom såsom arren e för en jord, till hvilken han utan fråga har eganderätt ; hvaraf följden blir, att folket bringas i det djupaste armod, blir obekant med sina rattigheter och helt och hållet oförmöget att försvara dem, äfven om det skulle känna dem; och slutligen blir det tvifvel underkastadt, huruvida detsamma någonsin verkligen haft någon eganderätt eller öfverlåtlig rättighet till jorden. En ny öfverhet, som träder i den gamlas stalle och finner folket i detta tiliständ, antager, att detsamma icke egde några rättigheter och beröfvar det den lilla återstod, som deraf kan sinnas öfrig. Har ha vi Indiens 5ryot, arrenden. I ett annat samhälle åter delar fursten sitt land, i den mån han utvidgar detsamma, emel lan de personer, som fått dess försvar sig uppdraget. Dessa blifva grefvar, markiser eller hertigar och äro skyldiga att På anfordran infinna sig med ett visst antal män får att genom vapenljenst betala arbetsarrende för sin egendom. Som deras herrskare är äregirig, kallar han dem ofta till tjenstgöring, och blott få personer lemnas qvar till jordens odlande, till följe hvaraf förbättringen af folkets tillstånd går ytterst långsamt. Under det en sådan förbättring emellertid eger rum, finner herrskaren det personliga tjenste eller arbetsarrende-systemet i ob: qvämt och föredrager att hafva det i en form, som sätter honom i stånd att använda en armå, när han så finner för godt. De sto re, som ej längre behöfva sina arrendatorers tjenst i fält, finna ganska snart, att produktioVE in de ku fol trä gal asl all is en try svå der ljus var deinsl ett af 1 nen och förmågan att betala arrende tilltaga, och personliga ljensteskylaigheter ulbytas mot en andel af jordens alkastning. Härigenom uppkomma lottbruks-arrenden (metayerrents). Om fursten fortfar att föredraga Sin egen ära framför sina undersåters lycka, hindra de fordringar, han i form af skatter för underhållet af sina armser på dem gör, kapitaltillväxten, vch hans i statens tjenst sysselsatta adel insuper sådana vanor, som komma densamma att ej sasta uppmärksamhet vid förbättrandet af sina egendomar. Eger emellertid elt sådant förbättrande rum, inträder en benägenhet att säta penninge-arrenden i stället för lottbruks-arenden. I ett angränsande samhälle har folket, då det illsatte sin regent, satt vissa gränsor för hans nakt och i synnerhet för rättigheten att påläga skatter. Då det inträffat, att någon af hans flertrånlare visade benägenhet att öfverskrida essa gransor torde man hafva assaft n..h nå EE 22 en med liga som har att 1 Pc nen seste freds reda rikes hvart teckn mare vat fr Vi menir både — I underi