De tvenne Läkarne, (af Louis Ulvacn.) (Forts. fr. N:o 238.) — Vet du, min son, att du är skyldig fru de Fouchy ett besök? — Jag tänkte just derpå, min far. — Det träffar bra in .. Nåväl, vi gå dit tillsammans. Före frukosten promenerade Louis stillatigande i den lilia tradgård. som tillhörde hans for. Hans fantasi sysselsatte sig envist med grefvinnans bild; utan att kunna göra sig reda hvarfor, tänkte Louis blott på henne; han tyckte sig sått till uppgift att laka henne, rädda henneas lit, och han grep verket an med brin nande ifver; han rådfrågade sina böcker och bosegrade s utligen den helgerånande döden; han återgaf åt lifvet och dess leende drömmar, åt lyxens njutningar och måhända kärlekens förhoppningar denna stackars qvinna, så värd hans medlidande. Louis kände fru Fouchy från barndomen. Han hade såsom barn lekt med henne, men åren och deras olika samhällsställning aflägsnade dem sedan från hvarandra. Dock ansåg han sig hafva rättighet att e