ken han i tjugu ärs tid svettats på åkern, om denne sörhoppningsslulle unge man i verken tycker sig behandlad alltför samiljert af sadren. Utan att sänka sig till dessa uslingar, finnas barn, som sörja öfver det svalg, hvilket den akademiska larokursen skapat mellan sadrens okunnighet och sonens falska sken af vetande. Få äro de, som vedergälla kärleken med mildt öfverseende. Detta sorgliga förhållande, som endast alltför ofta återkommer, är mindre grundadt i menniskonaturens förvandhet, än i den afskyvärdt salska uppfostran, qesse otacksamme erhållit. I vår tid är fålängan både det mål, till hvilket vår uppfostran strafvar, och den sporre, den begagnar för att komma framåt . . Från sina första skolår intill den til, vid hvilken larjungen gör sitt inträde i verlden, uppmuntras och besastes hans inbilska högmod .. fanfarerna och lagerkransarne vid de offentliga examina äro ingenting annat än gudlösa profetior, som egennyttan förkunnar för hans äregirighet . . Man upprepar ständigt, att hvarje grekisk eller latinsk glosa, som man lyckats inplugga i honom, är ett steg närmare den gyllene frukt, som vinkar honom — hurudan vill man då, att han skall blifva i det ögonblick, då han jemför sig med sin råe, okunnige far? Sålänge undervisningen går ut på att skapa dialektiker och pratmakare, sålänge man