Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1855, sida 3

bälsten damer. A — Styckegods. Jättehampa. I en blomsterlist utanföre ett af södra salsfenstren i Elfkarleby prestsärd växer, med vidsträckta bladgrenar, ett bampstånd 8 fot 9 tum bögt, och 4 tum tjockt vid roten. — Förtjensten att bafva planterat denna jättehampa tillbör tvifvelsutan en liten sångfågel, som haft sin bur i ofvanbelägna vindskammarfenster, och bland sina till föda erbjudna bampfrön sannolikt funnit något hårdt att knäcka, hvilket dersöre blifvit utkastadt i nämnde blomsterlist, och der vunnit sin ovanliga massivitet. Beta!t qvitteras. En resande kom från Clevelond till Buffalo en kort stund förrän ångfartyget skulle afgå derifrån till New-York, skyndade sig in på värdsbuset vid hamnen för att äta middag. Vid table dihote sutto der redan en mängd gäster, och bland dem tog vår resande plats, sättande i brådskan sia nattsick på stolen bredvid sig. När ban hade slutat måltiden kom värden för att toga betaldt, Den resande räckte honom en half dollar. — Jag skall hafva en kel dollar, sade värden. — Hvad behagas! Jag har ju sett flera andra betala bara en half. — Jaha, man se herrn skall betala för den här pasengeraren sockså, som upptagit en plats vid bordet, genmälte värden, pekande på nattsäckenij — Jaså; skall han betala, så skall ban också äta-l Och vår resande började att proppa ned i nattsäckens vida mun allt hvad som fanns qvar på bordet af bakelser, frukt, russin och mandel, porterbuteljer o. 8. v., så att värdshusvärden på den balfva dollarn förlorade för 3—4 dollars mat, och dertill blef utskrattad af de öfriga gästerna. . ö Artigheter pr telegras. General Pelissier och krigsministern Le Vaillant åro skolkamrater och synnerligt goda vänner, hvilket också gjorde att telegrafkommunikationerna mellan dem under belägringen ; ofta antogo en mycket förtrolig, någon gång äfven pikant karakter. Så svarade en gång Pelissier, som blifvit förargad öfver de täta budskickningarne: ,Du är odräglig. Kejsaren var högst angelägen att något skulle företagas den 18 Juni, och Le Vaillant telegraferade denna hans önskan. Pelissier svarade: ,Omöjligt! Svaret lydde: ,Kejsaren säger att ingentiog är omöjliga. BPelissier svarade: ,Låt bonom då sjelf komma och försöka. Kejsaren skrattade hjertligt åt svaret. Guebrernes heliga eld (af prof. Honsteen). Den eviga elden, hvars säte är den ryktbara, uti Kaspiska hafvet utskjutande halfon Apcheron, der fromme enslingar tiklbringa sitt lit tillbedjande och begrundande, är måhända den enda företeelsen i sitt slag på jordens hela yta. Den stora, vidsträckta grop, i hvilken den brinner, visar sig för blicken såsom en oregelbunden oval af omkring 120 fots längd, och på intet ställe ef mer än 9 fots djup. Nästan öfverallt är det klipphällar, som bilda gropens väggar. Elden brinner der icke alltid med samma grad af kraft; de största lågorna uppflamma ända till 18 fots höjd. Denna evinnerliga brand urholkar icke ytterligare hålans botten eller upplöser hennes klippväggar; det enda, man zer deraf, är en mängd på jordytan kringspridda, uppmjukade och i otaliga stycken spruckna kalkstenar. Denna eld gifver hvarken rök eller lukt ifrån sig. De bränn-ämnen, som nära den, återfinnas öfverallt i trakten deromkring, ända på 3.500 alnars afstånd från eldpölen; man behöfver endast gräfva ett par tag uti jorden och beröra stället med något påtändt föremål, så uppfladdrar genast en låga, hvilken brinner, ända till dess man qväfver den med påkastad jord. Sannolikt skulle man äfven på samma sätt kunna utsläcka den stora brinuande hålan och åter efter godtsinnande påtända den igen. Någonting, som afven förtjenar anmärkas, är. att alldeles invid sjelfva kanterna af denna ständigt brinnande grop växer en saftig. grön och kraffull gräsmatta, och på blott 500 stegs afstånd derifrån sinnas två källor med alldeles ypperligt vatten, samt omgifna af en utmärkt fruktbar trädgård. Omkring zropen bo alltid några tillbedjare af elden; somlige af dem äro hinduiske mystiker; andra äro de få återstående qvarlefvorna af de gamla personerne, ifrige anhängare af Zoroasters säror, som uti elden i allmänbet se en uppenbarelse af gudomligheten. De lefva uti små kojor, bygga rundt omkring eldpölen, endast några steg ifrån kanten. Midt uti den ena af dessa kojor bafva eremiterne gräft ett bål och öfvertäckt detsamma med två eller tre stenar, på hvilket de ställt en gryta; detta är deras kök. De tända på ett halmstrå och kasta det under grytan; genost fattar det eld derunder utan all rök eller lukt, och maten kokas på det sättet hastigare än öfver en med ved underhållen eld. För att släcka spiseln beböfs ingenting mera ån att tillsluta öppningen. Vid denna eld värma enslingarne sig äfven under den kalla vintern. De behöfva icke heller något annat ljus till att upplysa sina kojor då det är mörkt; den som vill hafva ljus, sticker endast ned ett vassrör, hvars öfra ända är öfversmetad med lera, uti jorden straxt bredvid sängfoten, tänder eld på det, och röret brinner, utan att förtäras. Detta land är märkvärdigt äfven för en annan egendomlig företeelse. När aftonlusten efter de milda höstdagarne är ljum och sval, tyckas fälten omkring staden Baku vara en enda, oerhörd eldsvåda. Man skulle ofta kunna säga, att massor af eld rulla ned utför bergen, och slutligen blifver hela bergskedjan upplyst till ett klart blåaktigt ljus. Dessa otaliga lågor, af hvilka somliga äro enstaka, spridda, andra åter äro förenade till en stor brinnan !e härd, öfverhölja understundom hela slätten under de varma och mörka nätterna och ingifva alla djuren en ytterlig förskräckelse. Denna företeelse räcker omkring 4 timmar efter solens nedgång. Den underbara synen eger oftast rum under Oktober och November månader, så snart det nemligen icke blåser östanvind. RN 1 1å a TT VV rssyysgorrrannn