Korrespondens. Stockholm den 2 Oktober. Hösten nalkas med skyndande fart. De gula affallande lölven, de kyliga vindarne, tidiga aftnarne och kalla nätterna jaga Stockholmsboarne ifrån resor och landstållen åter till hemmet, Stockholm får igen sitt vanliga utseende, och de gamla bekanta ansigtena synas åter på Norrbro. Kongl. familjen har väl icke inflyttat, men hon har kommit oss litet närmare; hon bar lemnat eremitaget, sitt favoritställe Tullgarn, och tills vidare på Drottningholm, sitt Versailles, slagit ned siva bopålar, dit hon kom midt upp uti koleran. — Nej, det var orätt, ett par dagar förut — men hon har der fått göra den erfarenheten att denna gäst dock icke är så farlig, allenast man har mod alt se den i ansigtet. Vi ha kanske denna erfarenhet att tacka för karantänsförfattningens asskaslande, och är det så, då har åter ordspråket sannats, alt det icke ges något ondt, som ej äfven har något godt med sig. Med den inträdande hösten begifva sig som vanligt en del af våra småtheatrar ifrån oss för att lyckliggöra landsorterne. Vi bli dock icke utan, till lycka för theaterrecensenterna, en genre af litteratörer och litteratur som nu är den enda som frodas och florerar, men som ock gör det rigtigt med besked. Stora theatern har också öppnats, och med de mest briljanta aspekter för säsongen. Ingen, hvarken Stjernström, Deland, Weselius eller Wallman, har så väl som baron Bonde förstått sig på att träffa Stockholmarnes smak: nytt, nytt, alltid nytt, och icke blott nya pjeser och nya dekorationer, utan framför allt nya sujelter, som dock äro det intressantaste att se på och mönstra. Så har ock baron Bonde nu, utom en ny sångerska, mamsell Andre, som engaserades vid spelärets slut, öppnat det ingångna