Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1855, sida 3

vertygat sig om en intrådande förruttnelse, kistan blefve genom den täckta gången förd till brännugnen, der liket ) toges ur kistan och infördes i ugnen. Detta verkställdes emot vedergällning af antagne kyrkobetjente, sedan anhörige om dagen och timman blifvit underrättade. De kunde då aflemna en urna 5), hvari den aflidnes jordiska qvarlefvor — ben och aska — hopsamlades ifall de ville förvara dem, såsom ett minne af en kär anförvandt. Bland fördelarne af liks förbränning, torde man i första rummet få nämna den lugnande säkerheten, att ingen menniska derefter blefve lefvande, eller rättare skendöd, begrafven, som, tyvärr! nu ofta händer, isynnerhet vintertiden, En annan vore, alt de pestartade luftarter, som sprida sig från begrafningsplatser, till stort mehn för helsotillståndet, icke mera ägde rum. Äfvenledes, att den fattigare folkklassen blefve befriad från utgiften för likkistor, som för den är högst kännbar; oberäknadt vinsten för det allmänna, genom besparingen af tusentals likkistor, som nu nedgräfvas i jorden. Engelsmännen äro ett praktiskt folk, som troligen genomdrifva den genom flere föreningar föreslagna reformen i liks begrafning, och önskligt vore, att äfven hos oss föreningar eller sallskaper, för nämnde ändamål organiserades, som toge notis om de engelskas tillgöranden och utveckling, samt att saken genom pressenikommefktill en offentlig diskussion, som egentligen är ändamålet med detta ofullständiga utkast. I början, och till en viss tid, torde man böra öfverlemna till anhörigas godtfinnande, att låta förbränna liken eller icke, men en längre tid, åtminstone 8 a 10 dagar, borde de alltid stå ofvan jord i otillspikade kistor, och vintertiden i eldadt rum, eller till dess en tydlig och fullständig förruttnelse gifvit sig tillkänna. K—. w A i emwE öA0