2—— — nandgevärselden sram till sågverket. Klockan var några minuter öfver 12, när värt solk lemnade somte parallelen. Handgevärselden började genast, och inom de 5 minuter, på hvilka våra soldater tillryggalade den sträcka af ungesar 90 fot, som skiljer löpgrasspetsen från sågverket, hade en stor del af dem stupat och de öfrige blifvit beröfvade alla sina officerare, med undantag af de fyra ofvannämnde. Våra skarpskyttar avancerade förträffligt, men kunde i anseende till deras ställning ej åstadkomma mycket mot kanonerna på flankerna. När de stormande kommit närmare den siendtliva elden, blef denna mindre förharjande. Förhuggaingen ölverskreds utan svärihet. Den lätta divisionen marcherade derester rakt på sägvorkets framskjutande vinkel och sramkom till grafven, som der är ungefar 15 sot djup. Det dertill bestämda manskapet sökte lägga stegarne öfver grafven, men funno, att desse voro för korta; detta hade emellertid betydt mindre, om de blott funnits i tillräckligt antal. En del stegar hade blifvit qvarliggande bredvid de döda och sårade, och andra voro sönderbrutna, så att, om vi få tro ögonvittnens intyg, funnos vid ankomsten till den framskjutande delen af sågverket endast 6 eller 7 stegar i beredskap. Manskapet med sina ossicerare i spetsen sprang ned i grafven och klättrade upp på andra sidan, hvarifrån de nästan utan motstånd kommo upp på bröstvärnet, emedan de i fronten befintliga Ryssarne flydde derifrån, för att, dolde bakom sina tvärskansar och jordvallar, skjuta på de stormande. Det är beklagligt och skall för dem, som veta, huru den brittiske soldaten vanligen beter sig gentemot fienden, låta nästan otroligt, att våra trupper, när de kommit till bröstvärnen, grepos af en besynnerlig förvirring och började skjuta, i stället för att följa sina officerare, som stupade, såsnart de skyndade framåt, uppeldande sina soldater till striden. Den starkt sammansmälta lilla skaran af 90 regementet marcherade modigt mot skansen, men var för svag att taga densamma och måste draga sig tillbaka till tvärskansarne, der manskap af olika regementer redan samlats och underhöll en lislig eld mot Ryssarne, när någon af dem stack hufvudet öfver bröstvärnen. Öfverste Windham hade med teten as lätta divisionens stormkolonn framkommittill sågverket vid en annan mera till höger under den framskjutande vinkeln vid venstra facaden belägen punkt; men älven han kunde, i trots af alla ansträngningär, uträtta föga mera, än de modige officerarne af 90 och 97 regementerra samt de korpser, som understödde dessa. På alla håll föllo ossicerarne, som fienden serskilt valde till mål för sina kulor. Soldaterna af de olika re: gementerna blandades i ett ohjelpiigt virrvarr om hvarandra, och ingen soldat lyssnade till de besallningar, en officer af något annat regemente utdelade. Ossicerarne kunde ej finna sitt manskap, och soldaterna ej sina officerare. Alla brigadierer, med undantag afölverste Wind ham, voro sårade eller af andra orsaker ur stånd att leda anfallet. Den djerfve Windham gjorde allt, som står i en menniskas förmåga, för att åter formera trupperna till anfall och föra dem mot fienden; men allt var förgäfves. Många soldater stodo sammanpackade på de lagre ställena af de inre bröstvärnen och underhöllo en liflig eld mot den af sina skansar skyddade fienden; men de kunde omöjligen förmås att våga sig fram på den öppna terrängen och storma skansarne. Sådan var ställningen vid sågverkets venstra sacad, och nastan på samma sätt förhöll det sig vid den framskjutande vinkeln. Med hvarje ögonblick sammansmälte våra trupper, medan Ryssarne hopvis framvältrade ur staden eller ilade till sågverket från det af Fransmännen besatta Malakoll. Tre gånger afsände öfverste Windham olficerare till general Codrington, för att begära förstärkningar af honom, men alla tre olficerarne blefvo under vägen sårade. Förstarkningar ankommo visserligen, men i små oordnade hopar, som endast tjenade till att öka förvirringen och det fruktansvärda blodbadet. När öfverste Windham såg, att ingenting vidare kunde uträttas vid venstra sacaden, begaf han sig till den högra, dit han, liksom genom ett underverk, oskadad anlände, i trots af det förfärligaste kulregn. Ställningen var der alldeles densamma, som på det förra stället. Detta bedrösliga förhållande varade en timme. Ryssarne stodo i djupa massor bakom sin förskansning; en af deras olsicerare uppklattrade på densamma och ryckte sjelf undan en skanskorg. för att skalla plats åt en saltkanon. Öfverste Windham ropade till flere soldater, som sköto öfver bröstvärnet: -Ivarför skjuten J icke på dender Ryssen, eftersom ni ändå nödvändigt viljen skjuta? En salfva följde på dessa ord, men den ryske officeren slapp helskinnad undan, och snart började saltkanonen spela med karteochar mot Engelsmännen. Öfverste WindQO — — — 18 — Q —