Jag ser väl, att jag ännu en gång måste gräla på er. Med dessa ord hängde doktorn sin hatt på sitt spanska rör, som han stälde i hörnet vid kaminen, och rullade en stol intill sin patients. : — Ja, gräla på mig; säg mig att jag är narraktig! för mig bakom ljuset, om så behöfs; men, jag ber eder, kom oftare. Er närvaro gör mig förständig. Ack! min bäste doktor, ösvergif mig aldrig! Ni är min ende vän. När ni icke är här, inbillar jag mig alltid, att ni gått att hemta presten och att allt är slut! — Berätta för mig huru ni tillbragt er dag; har ni lidit mycket? — Ack! jag skulle heldre vilja lida! Plågan är strid, är lif; men svagheten, utmattningen, lugnet som öfverväldigar mig, är mycket förfärligare. Säg mig sanningen; jag har mod att höra den. Sanningen är den, att inbillningen motverkar mina medikamenter, och att jag ingenting kan uträtta, så långe ni icke vill blifva botad.