kamrat och Louis skall tumla om med sin häst midt för de Solignacs näsa. Stackars Louis! hvad jag då skall hålla utaf honom, när han ej mera blir mig så dyr! De otacksamma barnen! aldrig veta de allt hvad vi göra för dem. Ack! hvilket tresl gt lif vi skola föra då! jag måste nödvändigt laga så att jag blir vald till rådsherre i distriktet. En vacker dag kommer väl herr de Solignac och vill blifva deputerad, då skall jag opponera mig emot honom; jag skall hindra hans utnämning och, om jag så behagar, låta utnämna min gosse i hans ställe; jag skall blilva rik; han skall skumma af vrede, den der Solignac. Ja så! du kallar mig Castaing ? dödare? godt! godt! skrattar bäst, som skrattar sist; du skall bita dig i naglarna öfver att hafva tagit din tilllykt till mig. Det låg kanske någon på magen bakom busksnåret och lyssnade, då han talade med mig. Kanske stod också någon bakom mitt åkdon. Hvem vet? han är en så stor skurk! Men jag sade ju ingenting; jag skulle med högrest hufvud inför en domstol kunna upprepa hvad jag sade. Deremot var det han, som talade! ja, han talade verkligen, liksom man skulle behöfva tala för att förstå hvarandra! Hopp, Cocotte! Och doktorn piskade på stoet, men med så svaga rapp, att det såg ut som ville han