Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1855, sida 1

————— ——— — — — ——————— — Ni Smickrar mig, min herre; er kusins helsa är mycket vacklande; ett hemlighetsfullt ondt, och som jag fruktar skall blifva en gåta I I I l för hela verlden, drager den arma qvinnan till en kyligt och mörk ort, den hon ogerna skulle vilja besöka -å snart. Och, — eftersom jag nödvändigt måste säga er det, — hennes händer gripa förgäfves fast i lifvet. Ni får sorg cenna vinter, hr de Solignac. — Och ni glädje för lång tid, skicklige doktor, om ni säger sannt. Doktorn föll ej ur sin rol. Hans såväl för smicker som fruktan känslolösa ögon hvarken förmörkades eller klarnade; de bibehöllo sin stadighet. Blidkad af detta förtroende, bortkaStade de Solignac resten af sin cigarr och, innan ban tände en annan, återtog han, läggande vigt på hvarje ord: — Men om min kära kusin kallade en läkare från Paris, hvad skulle denne yrkesbroder säga? Skulle han kunna öfverbevisa er om något misstag? Ceret visade en rörelse af medlidande, så tydlig. att hans medbrottsling rodnade af blygsel. — Må hela fakulteten komma till slottet, och den skall buga sig för skarpsinnigheten i min diagnostik och oselbarheten si mina ordinationer.