Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1855, sida 3

Article Image
kunna göra någonting bättre ån att på nytt göra elefanten medvetslös medelst kloroform och sedan öppus en ef halsådrorne. Efter några få minuter hade det jettestora djaret slutat sitt lif, utan att gifva ifrån sik ringaste tecken till plåga. En sällsam tjuflangare. Bland de mångahanda slags sköldpaddor, som hafva sitt hem inom den heta zonen, och som derföre förekomma i en alldeles otrolig mängd synnerligast uti Amazonoch Orinoco-flodernas områden i södra Amerika, finnes det en, som är mer än vanligt glupsk. Af det sätt, hvarpa hon brukar gripa sina offer, har hon fått namnet snappsköldpaddan. Detta glupska skaldjur har den egenheten, att då hon en gång fått tag på ett rof, det vare sig nu hvad som helst, så släpper hon det icke på nagra vilkor, förr låter hon döda sig. Hennes tänder äro dertill ytterst skarpa, och styrkan i hennes hähar så stor, att hon utan svårighet förmar bita tvärs igenom en vanlig promenadkäpp. En daa — så berättas det — ville en tjuf skafla sig nagot att äta i ett sydamerikanskt värdshus. För att vinna sill systemal smög han sig in ij visthnset, trefvade der omkring efter byte och fick mycket rik tigt lag på en med matvaror af alla slag fylld korg. Glad öfver den lycka, som vedersarits honom, stack han på vinst och förlust in handen uti rummet för alt taga litet till, men kände att någonting plötsligt grep tax uti hans singer och bet honom rätt dugtigt. Vid hans hand bängde en snappsköldpadda. Nu ville han försöka att åter göra sig lös från det fördömda djuret, men hur han än vred sig och skakade på handen, så kunde den olycklige tjufven icke allenast icke blifva fri från sitt påhäng, utan sköldpaddan knep dertill så starkt omkring hans finger, att han ofrivilligt gaf till ett skallande jemmerrop och rent af började frukta, att han skulle mista fingret. Detta häftiga skrik väckte värdshusvärden och hans folk. De skyndade genast till det ställe, der oväsendet hade förnummits, och upptäckte den af smärtan sprattlande stackaren. Att neka till sin stöld tjenade ingenting till; den oombedde gästen befriades från det fasthållande djuret och öfverlemnades i rättvisans händer.

3 oktober 1855, sida 3

Thumbnail