— — — Det har jag icke sagt. bertill behöfves ännu lång tid och mycket omvårdnad. — Fruktar ni icke att löfsallningstiden skall blifva skadlig för henne? — Åh strunt! det är ännu långt till hösten, och jag tillhör icke -Mille voye-skolan! — Det tror jag f—n så väl: ni tillhör -Caslaing-skolan! Doktorn rynkade icke ögonbrynen; han satte blott ena handen öfver sina ögon, för att bättre kunna se utåt fältet, och kastade omkring sig en misstänksam blick. — Ingen hör oss, återtog hr de Solignac, i det han höjde på axlarne; tala utan fruktan. — Jag fruktar ingenting, och har ingenting att säga, som icke kan få höras, svarade läkaren i pedantisk ton. — Åhl ni är en präktig, min käre doktor, svarade de Solignac gapskrattande. Jag håller vad att ni misstror er häst, och att ni tar min hund för en brottmålsdomare. — Ni är mycket lustig, herr de Solignac! — Och ni är mycket bedröflig, herr Cret! — Det är lätt för er herrar adelsmän och rustare att lefva sorglöse; men en stackar f—n till läkare, såsom jag, de fattiges vän, de rikes biktfader, som emottager så många smärtsamma hemligheter, har ingen anledning att skratta. Min påse är tung, och om jag stapplar