HBbe tvenne Läkarne. (af Louis Utbaeh.) (Forts. fr. N:o 230.) Doktorn höll sig ej för god att le åt detta skämt. — Ni är en stor dödare, herr de Solignac. — Näst er, om ni behagar, herr Ceret. Detta plumpa och platta svar syntes likväl doktorn icke så. Under en sekund riktade han den dubbla blixten ur sina grå ögon på sin samtalares ansigte, och emellan desse två män egde ett stumt utbyte af tankar rum, liksom emellan tvenne medbrottslingar. — Huru mår min kära kusin? frågade jägaren, i det han emot karriol-hjulet skrapade askan af sin cigarr. — Åh bevars, mycket bra, svarade hr Ceret med en viss utmaning i rösten. Jägaren gjorde en rörelse af till hälften undertryckt vrede. — Ni hånar mig, doktor! — Jag hånar aldrig folk med bössan i hand, såsom ni. — Bah! mitt krut är ingenting emot ert. Således är min kusin åter frisk? ...