enda lugnande ord! Det är i sanning alltför stor försigtighet. — En klok man, herr de Solignac, svarade doktorn med samma orubbliga lugn, förråder sig aldrig i fria luften; hemligheterna kunna möjligtvis få snufva. — Men, ännu en gång, vi äro ju ensamme, fullkomligt ensamme, såvida vi icke fruktar denna flock af rapphönsungar, som flyger förbi der nere, och som ni kommit mig att förfela. — Man har sett soglar kunna vittna, sade Cret med ett besynnerligt leende. — Ah ja, men det var utan tvifvel den tiden, då djuren kunde tala. Se så, nu är det er tur att tala. Kommer ni kanske från biktstolen? eller fruktar ni att Gud skall slunga sin blixt genom laderkuren på er karriol? Herr Ceret kunde icke afhålla sig ifrån att med ytterligt förakt och stolt utmanande betrakta himlen, som då var djupblå, ja, nästan mörkblå. Han hyste större fruktan för menniskorna än för Gud. De Solignac förstod denna blick, och, lugnad af denna gudlösa utmaning, började han att hoppas. (Forts.)