under bördan, så gifves det alltid afundsjuka menniskor, som håna mig, eller elaka, som anklaga mig. Åck! menskligheten ser icke för vacker ut! — Det kommer sig deraf, att ni betraktar don endast uti er egen spegel! Men, bort med allt onödigt prat, min käre Cret. Ni, som hushållar med allt, tag åtminstone vara på edra ord. Huru står vår affär? Läkaren hade fast beslutat att bibehålla tystnad. Han gjorde min af att taga afsked af sin Samtalare och skakade på tömmarna, för att gifva sitt sto signal till affård. Men de Solignac var icke en man, som så lätt afstod ifrån en ide, Han fattade stoet i betslet, satte foten på en af ekrarne på hjulet och utropade: — För tusan, doktor, så får ni icke lemna mig det är nu åtta dagar sedan jag återkom hit till landet, och under alla dessa åtta dagar har ni behagat undvika mig. Jag ser mycket väl att ni undandrager er mina besök. Då jag är frisk och icke har lust att låta förgifta mig af edra droguer, skulle man kunna fråga hvad jag har att göra hos eder; men då jag händelsevis får se er, då jag är lycklig nog att träffa er ensam, på öppna fältet; då vi samspråka förtroligt, då, bevars, tar ni på er en vigtig, hemlighetsfull min och undviker att säga mig ett