—— göra det. I det sednare sallet ha vidare Förenta Staterna uppsagt erlaggandet af tullen och torde möjligtvis snart följas af andra stater. Till följe häraf vacklar Danmark på sin grundval. Moln hopa sig kring dess thron, och det skall gå under eller nödgas att ännu fullstandigare än som redan skett kasta sig i Ryss: lands armar, derest Sverige, med hvars folk det är stambeslägtadt, med hvars konstitutionella lif, hvars språk och litteratur det sympathiserar, icke broderligt mottager den utsträckta handen. Vi säga den utsträckta handen; emedan skandinaviska rörelsen inom Denmark nu mera än någonsin lifvar dess folk. — Bondevännernas parti — landets största parti — vill förening med oss, emedan dess politiska rätt hotas i helstatsförslaget, och det känner att Sverige, hvarest bondeståndet under århundraden egt en sjerdedel i den lagstiftande makten, skall respektera dess rätt. Till enahanda sympathier sluta sig dessutom: hela det konstitutionella partiet och all ungdom, de studerande kårerna, ej mindre än de arbetande klasserna. Men härtill kommer äfven, att Sleswig — efter bekantskapen med svenska armefördelningen 1849 — och sedan det börjat inse att det under Tysklands välde endast skulle blifva ett rof för fremmande intressen, likaledes nu kastar sina blickar upp till Skandinavien. Lägger man härtill att Fredrik VII, denne folkelige man på thronen, icke torde vara obenägen att vid det fosterländska altaret nedlägga sin krona, såsom ett offer åt nationens framtida utsigter, så kan icke ögonblicket för ettfederativt Skandinaviskt förbund vara fullkomligare inne än nu. Hvad slutligen beträffar stormakternas bifall, så hafva tre af dem, eller England, Frankrike och Österrike, icke något skäl alls att vägra detsamma, med vilkor likväl att sundska tullen samtidigt försvinner, emot en billig aflösning, som de sjöfarande nationerna kunde förena sig om, och hvarigenom Danmark blefve i tillfälle att i väsendtlig mån förminska sin betydliga statsskuld. Alla tre de nämnde stormakterna, måste för öfrigt antagas gerna vilja bidraga till upprättandet af en makt i norden, som alltid egde styrka att motstå Rysslands planer på ensamt herravälde i Östersjön och Öresund. Hvad Preussen angår, så är det väl mer än troligt, att arrangementet icke just skulle falla detta särdeles i smaken; men om vestmakterna med tillbörlig kraft uppträdde för Sleswigs fullkomliga införlifvande ända till Ejdern i konungariket Danmark, så skulle nog Preussen nödgas svälja det bittra pillret, och prins Christian låta sig nöja med storhertigdömet Holsteins i stället för Danmarks krona. Återstår då Ryssland. På samma gång detta mäktiga rike låter sina härar rycka in i grannländerna, förklarar dess regering vanligtvis, att det alldeles icke åsyftar någon eröfring; och när det omspinner alla mindre stater i sin närhet med ett nät af intriger och binder deras regeringar till hand och fot genom slugt inledda dynastiska familjeförbund, så förklarar det lika oförskräckt, att det visst icke sträfvar efter något obehörigt inflytande, utan blott ett nyttigt och önskvärdt närmande emellan folken i civilisationens intresse; men när i förra händelsen det väl lyckats bemäktiga sig ett stycke land, så behålles det med god smak. och man förklarar tilldragalsen för en ,fait accompli; och när i sednare afseendet de folk, med hvilkas dynastier det inledt så intima förbindelser, begära något mer än blotta ord, när de fordra en friare handel och gemenskap emellan folken, då är det förbi med de granna fraserna och det svarar ett tvert nej! Sådant är och förblir Ryssland i alla tider. Det kan väl vara beredvilligt att göra vänskapliga dynastier små handtag, framförallt om det gäller att qvåsa deras egna folk; men aldrig skall det lägga två strån i kors för befordrandet af fremmande nationers lycka eller gagn. En så beskaffad -tat är en verklig anomali för vår tid, och möjligheten af en så beskaffad politisk framgång, kan endast förklaras af dynastiernas gränslösa hat emot de demokratiska idterna i allmänhet. Men det tyckes nu åtminstone, som ett allvarligt försök skulle vara å bane ifrån de begge målsmännen för den moderna civilisationen att satta en damm för denna illsluga politiks ytterligare segrar. I söder är den redan fullständigt slagen och turen torde sannolikt nästa år komma till de nordiska affärerna. Måhånda skall Ryssland, vist af erfarenheten, icke låta det komma dertill. Dess ,entente cordiale med de svenska och danska hofven, torde måhända förmå det att utan strid ingå på Danmarks upptagande i den Skandinaviska unionen; törhända var utgifvandet af de Schinkelska minnenas 6:te häfte, just nu, hufvudsakligen beräknadt på att riktigt tydligt visa Ryssland uti hvilka omätliga förbindelser det står till Bernadottska dynastien, och lh Sik