Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1855, sida 1

Ett sörenadt Skandinavien. (Forts. fr. 222.) Med thronförändringen 1844, och de principer som tycktes leda den nya regimen, upp: hörde väl för det mesta de unionella rent politiska tvisterna; men i stället började de internationella angående handeln och sjöfarten uppblossa med så mycket större hafighet. Svenskarne tyckte väl, att om Sverige lemnade Norrmännens politiska frihet och natione la sjelstandighet fullkomligt oantastade, de då åt min-tone borde kunna räkna på att få icke allenast oqvaldt behålla de lå ekonomiska fördelar, om hvilka mellanrikslagen hade tillförsäkrat dem, utan äfven en tidsenlig utveckling deraf, medelst lättade bestämmelser uti allt hvad som rörde deras ömsesidiga handel och vandel. Men oväntadt nog hafva Norrmännen älven i detta afseende visat en lika afgjord obenägenhet mot sf att närma sig Svenskarne. Och granska vi något närmare beskaffenheten af denna obenägenhet, så skola vi snart finna, att den alldeles icke härleder sig af någon slags rivalitet i afseende på de begge nationernas förvärfskällor. Norges skeppssart, snart nog dess förnämsta näring, står långt öfver Sveri ges, och har redan nått den höjd, att Norrmännen alldeles icke kunna frukta någon med: taflan. På samma sätt förhålier det sig med dess si-kerinaringar och dess travarurörelse. Dess jernhandtering är för obetydlig att någon taslan med Sveriges i qvantitativt hänseende ens kan komma ifråga. Dess svaga åkerbruk, som i anseende till sjelfva landets beskaffenhet icke ens i framtiden torde kunna lemna tillräcklig föda åt dess befolkning, kräfver för narvarande en ständig och betydlig spanmålsinförsel, och då denna artikel hvarken är eller bör blifva belagd med någon hög tull, så kan Norge lika så gerna tega sitt behof deraf från Sverige, som från något annat land, och hvad slutligen manusakturerna angår, så äro de hittills i Sverige uteslutande beräknade för den egna förbrukningen, och hvad för öfrigt de vigtigare grenarne deraf betraslar. så är det alltför möjligt att de snart nog i Norge kunna uppsvinga sig till större noj i än nar i Sverige, emedan de nästan sanuligen grunda sig på fremmande råämnen, hvilka icke stå Norrmännen dyrare än oss, utan snarare tvertom i anseende till deras vidstracktare sjöfart och billigare srakter. Ja, början härtill är redan gjord, och vi hemta nu, som bekant är, betyd!liga partier sötvaror från Norge. På någon rivalitet i des sa afseenden hvilar fördenskull alldeles icke Norrmånnens obenagenhet alt närma sig Sverige till en större gemensamhet i handel och vandel. Norrmännen äro stora råknemästare och hafva insett allt detta långt förr än vi. Nej, den rät ta orsaken till motviljan är alldeles densamma, som alhåller dem ifrån att i ringaste mån vilJ