Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1855, sida 1

— Padre, sade han, vanta litet, jag ber er enträget derom. Jeg har numera blott få da gar att tillbringa i Lima, och jag vill ej skil jas från er med en lögn. Ni har gifvit mig goda, faderliga råd, ni har satt tillit till mig, och jag har bedragit er. Munken betraktade honom med mindre öfverraskning än ledsnad. Don Patricio inväntade ej hans svar, utan fortfor att oförbehåll samt berätta honom hela sitt upplörande emot Rosita, huruledes han, utan att hvarken stöta henne ilrån sig ell:r draga henne till sig, sunnit behag i att underhålla en lidelse, som han slutligen sjelf kommit att dela. — Ni berättar mig ej något, som jag ej ganska väl vetat, svarade don Gregorio med allvar. Under en månad har jag med uppmärksamhet följt det nyckfulla barnet; hon undviker mig, hon skakar på hufvudet, när jag talar till henne; hennes ansigte är upplisvadt af en glädje, som ej tillhör barndomsåldern. Jag skulle gifva mycket till, om ni vore rest. Don Patricio hade helt säkert i sin berättelse glömt att omtala det något alltför vältaliga svar, han gifvit på en viss fråga al Rosita; säkert är emellertid, att denna bekännelse dock lättade hans samvete till en betydlig del. Samtalet fortsattes om åtskilliga