Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 3

1 en tröst, en glädje för gammel och ung och icke sådan en argbigga, som nästan alla gamla jungfrur äroj dessutom är hon välgörande och vänlig mot de fattiga. Jag är öfvertygad, att min man icke älskar något högre än mig. För min skull försakar han Sitt gamla sällskap och sitt glas, och hans rus, hans Ständiga druckenhet (ty så måste jag kalla öfvermåttet af hans kärlek) komma mig ofta att rodna öfver ovärdigneten hos mig och at önska, det jag vore värdigare den man, hvars namn jag bär. Korteligen, för att säga allt med ett ord, och for att sluteligen kröna det hela af detta mitt bref: Min förre alskare är nu min kärleksfulle make. All min fordna ömhet har återkommit och jag känner att jag aldrig med hvem som helst jag än pjivit gift, kupnat blifva så lycklig, som med honom — — — Ack, huru ångrar jag icke min fordaa dårskap ! Lef väl! måtte Du alltid blifva så lycklig, som jag är oförmögen att om mig säga annat än: Jeg är ganska lycklig! — . (— Mellan de båda väninnorna var det förut öfverenskommet, att läsa hvarannan rad i brefven, hvarigenom rätta meningen kom i dagen —).