Polen blifvit det hungrande väldets rof; så hade det på ett nära nog lika trolöst sätt nyligen tillegnat sig en tredjedel af Sverges område. Dess drömmar om ytterligare utvidgning voro ej obekanta, lika litet som dess medel — uppväckande af inre split och förräderi — kunde vara okända för Sverges regering, som måste äga Anjalaförbundet i friskt minne. Den regent, som här möter oss, är kejsar Alexander, om hvilkens karakter en svensk ej behöfver känna mer, än att han villigt följde Napoleons uppmaning och begagnade sig af Sverges olycka att vara styrdt af hans vansinniga svåger, Gustaf Adolf, för att inbryta och til!s vidare ockupera Finland, hvilken fredliga afsigt han så fullföljde, att han, sedan han genom förräderi vunnit Sveaborg, behöll icke blott Finland, utan Åland, vägrande t. o. m. att låta Finland bära dess andel i Sverges statsskuld och icke aktande för rof, att begagpa sig af ett skrislele å de svenska underhandlarnes sida, för att beröfva oss en provinsdel. Om man hårdt bedömer Napoleons ordihans uppmaning, som gällde att stäcka hans mest oförsonlige fiendes makt, huru skall man då bedöma Alexanders handling emot sin trogne bundsförvandt? Sådana voro de personer, sådana de makter, af hvilka Sverge nu borde bestämma sig för att understödja den ena och störta den andra. I sanning, det var att välja mellan två onda ting, då det naturligen måste vara Sverges önskan att krossa båda. Men då valet måste göras, borde icke någon tvekan hafva uppstått, om det berott blott på att bestämma sig efter sympathier, d. v. s. för den makt, mot hvilken man måste äga minsta antipathierna. T) huru mycket Sverge hade anledning att frukta för Napoleon, så borde dock denna känsla vara svag i jemförelse med den vedervilja man måste hysa icke blott Rysslands öfvervälde, såsom det råa barbariets välde, utan ock särskilt mot kejsar Alexander. Men politiken får icke alltid låta bestämma sig af sympathier eller antipathier; den måste äfven se till landets fördel. I så fall låta sakerna se sig ur följande synpunkter. Att förena sig med Frankrike var att bryta med England, att öfverlemna åt dess inkräktning vår vestkust, våra hamnar, våra sjöfästningar, vår flotta och vår handel. Och om i alla händelser Napoleon fallit ett offer för de förtryckta nationernas väckta sjelsständighetskänsla, hvad hade då. blifvit af Sverge, sedan den ende beskyddaren fallit? Hade icke Ryssland då skolat med nytt våld ej blott återtaga Finland, utan kanske en ännu större del af vårt land? Eiler om Sverge ock fått behålla Finland, skulle ej den vaknade sjelfständighetskänslan i detta land gjort detsamma till en för oss ganska bekymmersam och osäker besittning? — Och dessutom — äfven om Napoleon bibehållit sig — huru kunde man trygga sig till en mans löften, som svikit så många andra? — När dertill kom, att Ryssland och England garanterade oss besittningen af Norge, som med oss ligger inom mycket naturligare gränser, och hvars folk är med oss nära beslägtadt — bjöd icke under sådana förhållanden Sverges fördel tydligen att afsäga oss det franska förbundet och sluta oss till Ryssland? Härpå svaras dock å andra sidan: Då Napoleon erbjöd Sverge, för vinnande af dess biträde, att återfå icke blott Finland, utan3 måhända äfven sina gamla Östersjöbesittningar, så gjorde han oss härmed så starka, att vi, äfven om Napoleon fallit, ägt kraft nog att försvara oss, så mycket mer som alliansen med Napoleon äfven inneburit allians med Danmark. Under Europas dåvarande skick, sedan Rysslands krafter blifvit i grund uttömda, hade denna skandinaviska makt väl kunnat bjuda Napoleons fiender spetsen. Detta under förutsättning, att Napoleon, äfven understödd af Sverge, förlorat det ryska fälttåget, hvilket dock är föga troligt. Sannolikast är, att om Sverge förenadt sig med Napoleon, hade Ryssland varit förloradt. Hade Napoleon sedermera fallit, så hade detta naturligtvis skett genom en ny koalition af det förenade Europa, i hvilken koalition Sverge då naturligtvis ingått. Vi hade sålunda härmed kunnat vinna hvad som just borde hafva utgjort vårt syftemål, att först krossa Ryssland och sedan Napoleon. Farorna af Englans öfvervåld på våra kuster hade väl icke varit större för oss än de visade sig vara för Danmark, och dessutom hade den nödtvungna alliansen med Frankrike icke bordt i Englands ögon utgöra något giltigt skäl till någon hätsk fiendskap mot Sverge, så mycket mindre som England sjelst hade krig med Ryssland. Hvad Napoleons trolöshet angår, visade dock hans uppförande mot sin lilla bundsförvandt Dan0 iA oo oll I. 1