gamle konungens, Carl XIII:s motvilja mot denna politik, utan ock till trots af det afgjordaste motstånd från Sverges då mest framstående män, såsom Adlercreutz, Adlersparre, Stedingk, Wetterstedt, m. fl. Den nye kronprinsen trotsade allt detta motstånd, qvafde hvarje yttring af de nationella sympathierna, dels med våld, dels med guld, och gjorde sin vilja så gällande, att Europas öden för ett ögonblick hvilade uti hans hand. Händelserna äro af den gripande effekt, att de synas tillhöra mera romanen än historien. Lägger man härtill att Carl Johans val ytterst hade silt upphof i en förflugen löjtnants hjerna, hvilken således blef den ursprungliga anledningen till de stera händelser, som följde: Napoleons fall, restaurationen, Rysslands verldsvälde, m. m., så finner man ämnen nog till undran öfver det sätt, hvarpå folkens öden ofta blifvit ledda genom obetydliga redskap eller icke anade tillfälligheter. Var det rätt eller orätt af Carl Johan att förena sig med Ryssland mot Napoleon? är en fråga, som nu blifvit väckt till nytt lis, icke blott inom de enskilta samtalen, utan inom pressen. Svaren hafva, äfven inom den liberala pressen, utfallit annorlunda. Vi hafva redan anfört ett utdrag ur Östgötha Correspondenten, som med stöd af de upplysningar de Bergman-Schinkelska Minnena lemnat. brutit stafven öfver Carl Johans ryska politik, hvilken äsigt äfven blifvit utvecklad af Astonbladet och synes hafva blifvit temligen allmänt antagen af hela landsortspressen. Härifrån utgör dock Öresundsposten ett undantag, i det den uppträdt och förklarat sin åsigt vara, det förbundet med Ryssland var just den politik, som Sverge vid ifrågavarande tidpunkt borde följa, och att således Carl Johan i den delen handlat såsom Sverges välfård krafde. Han bar, menar Öresundsposten, i detta fall ådagalagt vida mera skarpsinnighet och konseqvens än hela det stora parti af i öfrigt utmärkte fosterlandsvänner, hvilka ledda af sin känsla och i harmen öfver fåderneslandets olyckor och särskilt Finlands förlust, häri funno tillräckliga motiver för ett förbund med inkräktaren (Napoleon) och för ett krig mot Ryssland. Innan vi gå att agna en närmare uppmärksamhet åt den Ö. P:s tanke, hvilken väl må vara värd att tagas i betraktande, då den äfven förut blifvit uttalad af vår store historieskrifvare E. G. Geijer, torde vi få erinra, att frågan sammanfaller i tvenne väsentliga momenter: 1:o Hvilkendera alliansen, med Ryssland eller med Frankrike, var den för Sverge rättaste och fördelaktigaste, och 2:o Om äfven den första alliansen var att föredraga, huruvida ej Carl Johan för densamma kunnat och bordt betinga sig — vi mena här åt Sverge — bättre villkor. Dessa momenter hafva icke blifvit tillbörligt ätskiljda. Vi vilja i denna uppsats söka belysa båda hvar för sig och börja sålunda med det första, eller frågan: hvilkendera alliansen — med Ryssland eller med Frankrike — var den för Sverge rättaste och fördelaktigaste? — Vi vilja försöka gifva ett svar på denna fråga, utan vare sig rysshat eller Napoleonvurm, blott helt enkelt eftersom händelserna framstå, Låtom oss kasta en hastig blick på de båda regenter och välden, mellan hvilka Sverge hör skulle göra sitt val, ett val, som för båda var af så stor betydelse, att hvarderas väl eller ve nära nog deraf berodde. Å ena sidan möter oss då Frankrike, som sedan långt aflägsna tider varit Sverges allierade, hvars statsroder efter revolutionernas stormar blifvit gripet af Napoleons starka hand, genom hvilken det franska folket blifvit gjordt till ett både krigareoch eröfrarefolk. På samma gång hade dock en ny ordning gestaltat sig inom landet och nya förhållanden uppvuxit på ruinerna af de utaf revolutionen bortsopade medeltidsinstitutionerna, och frön blifvit lagda till en ny kultur, som sedermera gjort sig alltmer gällande äfven i öfriga länder af Europa. Men detta land styrdes af den utaf sina äregiriga drömmar nu alltmera hänförda Napoleon, hvars stråfvanden att bilda en europeisk universalmonarki tradde allt mer i dagen. Visserligen hade Napoleon srån början allarig visat sig siendtlig mot Sverge — tvertom gick hans undfallenhet för Gustaf IV Adolfs okussiga hat förundransvärdt långt. — Men hans politik mot andra länder, såsom mot Spanjen och Polen, röjde tillräckligt hans sjelfviska och despotiska sinnelag. Dessutom hade Napoleon vid freden i Tilsit tydligt visat sina afsigter mot Sverge, då han uppmanade kejsar Alexander att bemäktiga sig Finland, för att hofria Fda A Ådamorna 5