Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 1

———— — — — mar ned öfver de väldiga sluttningarne. På begge sidor om vägen äro stora fruktträdgårdar, der de yppigaste orangetrad i denna del af Sydamerika växa. Solen har hela dagen genomglödgat dessa träds frukter, och nu utbreda de under astonens första timmar detta likvande, uppfriskande och milda doft, hvarmed intet på jorden kan jemsöras. Här och der hör man utbrott af glädje och munterhet: i Perus lyckliga dalar talar man ej, man sjunger; man går ej, utan man dansar. Rikedom finns der ej mer, guldet har blifvit sällynt; men glädjen lefver i atmosferen och i invånarnes hjerian. Till och med den resande, som blott en kort tid uppehåller sig i landet, emottager sin andel af välsignelsen, — Hvilket himmelskt klimat! utropade don Patricio efter några ögonblicks samtal, som den unga flickan ansträngde sig för att upplifva; hvilket förtjusande land... och likväl skall man vara nödsakad att öfvergifva det! — År det då sannt, att ni snart skall resa? frågade Rosita. — Ja, mitt barn, svarade den unge löjtnanten; fregatten ligger snart på Callaos redd; det är på tiden att jag åter tillträder min tjenstbefattning. — Och jag skall aldrig mer återse er? sade den unga slickan och fästade sina stora, tårfyllda