Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 1

sjelf skulle då kanhända glömt, att ni skulle resa aå snart? E Barn! sade löjtnant Patrick, hvarför dessa ösverspända drömmar? Händelsen har för ett ögonbiick fört oss tillsamman; nu måste vi åter skiljas. Jag har mer än en gång förebrått mig sjelf, att jag var för sträng emot er; kanske jag dock borde hafva varit ännu strängare... — Ja, det borde ni, svarade Rosita rörd. Ni borde hafva stött mig tillbaka utan alla omstandigheter, helt öppet, och ej med blicken frikänt mig för det tadel, som edra läppar uttalade. Är jag ett barn, som ni kallar mig, så skulle ni haft medlidande med mig och sökt hejda mina dårskaper!... Men nej. Hvarfö re skall jag göra er förebråelser, don Patricio? Jag allena är den skyldiga; jag har fattat en passionerad kärlek för er, utan att veta hvem ni var, utan att förutse ... Och ni, har ni aldrig känt någon tillgifvenhet för den stackars Rosita? Lägg handen på hjertat och svara mig. Då den unga flickan framställde denna frå ga till don Patricio, drog hon sin hand ur hans och stod framför honom i en ställning som Oedip, hvilken söker att gissa sphinxens gåta. Hon var liten, som de flesta peruanskor; och