Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1855, sida 1

ögon på honom. Den arma Rosita skall blifva här qvar, ensam och öfvergiiven ? Ö Öfvergifven! svarade don Patricio; ni har ju er familj och don Gregorio, hvilken ert väl ligger så mycket om hjertat? Rosita skakade bedröfvad på huvudet. — Jag har lefvat fjorton år lycklig hos min moder, glad och säll som fogeln, hvilken gungar på palmens grenar ... men den tiden är sorbi! Ni, don Patrico, ni kan ej vara bedrölvad; skall ni nu ej snart återse dem, som ni älskar? — Nitt barn! sade don Patricio och sattade hennes hand; jag har velat göra denna spatsertur med er, blott för att gifva er några vänliga råd. Hör mig, det är sista gången vi tala med hvarandra, sista gången ... — O! säg ej så! afbröt den unga flickan honom, säg ej så! — Jag har blott haft få veckor att tillbringa här, och de äro nu tilländalupna; ni visste det. — Ja, jag visste det, men jag ville glömma det, svarade Rosita. Och ni sjelf, don Patri cio! om jag kommit till er en morgon och sagt: jag är rik, mycket rik; jag har funnit en skatt; ett stort arf har tillfallit mig, och jag lägger det alltsammans för edra fötter; — ni