Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 2

gen, som ett ögonblick insmugit sig i Rositas hjerta, måste vika för den obeskrilliga glädjen. Då de voro nära vid staden, stannade den unga flickan. — Farväl, caballero! sade hon och sattade begge don Patricios händer. Vi få skiljas här; att följa mig längre skulle å er sida vara en svaghet, och jag skulle vara dåraktig, om jag bad er derom. N-j, Rosita har lesnadsvett! sätt ni blott er tillit till henne, och ni skall få se, att hon har godt förstånd, till att vara en flicka på fjorton år. Med dessa ord sallde hon slöjan ned för ansigtet och gick sin våg utan att se sig om.