Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 2

Hvarje gäng löjtnant Patrick gick ut, besann Rosita sig på hans väg. och dold under sin slöja tillhviska hon honom ett ,adios, cahallerito! burnas noches, sennor don Patricio! Dessa kärleksfulla ord, som ljodo i hans öron från en känslig stämma midt i den främmande staden, gjorde ett djupt intryck på Patrick, tvert emot hans vilja. Han besvarade dem blott med en böjning på hufvudet, men han blef slutligen van dervid och gick liksom något litet bedröfvad hem, då han tillfälligtvis någon gång ej kom att få höra dessa ord. — Munken hade rätt, tänkte han stundom, det tillstöter en i detta land så förunderliga händelser ! Men lika mycket! — om fjorton dagar är min sregatt i Callao, jag reser, och så är det slut dermed. Tanken på den nära förestående afresan förde honom till allvarlig eftertanka. Han föresatte sig att underrätta Rosita derom, men han tycktes glömma det eller ej vilja tänka derpå. QAQ NM