las, det nemligen att sesten uttrycker en opinion inom samhället, som i sin mån visar den Svenska nationens sympathier för Vestmakterna. Det kan måhända invandas att den saken är så klar att den ej behöfver vidare ådagaläggas. Vi anse dock detta ej vara fulit rigtigt. Många olika rykten hafva på sednare tider gjort sig gällande i utlandets tidningar rörande sinnesstämningen i Sverge, och det kan just på denna grund vara skäl, att åtminstone åtskilliga yttringar framstå, som visa de öfriga folken hvarthän våra önskningar, våra förhoppningar och sympathier vända sig, För intet samhälle ligger det närmare alt gilva ett offentligt uttryck af denna sinnesstämning än Gotheborgs, hvarest åtminstone England borde kunna påräkna att finna ett genljud af den enthusiastiska gladje, hvilken genomströmmar detta land, som har ager så många af sina söner. Då man bör förutsatta, att gladjen öfver den stora tilldragelsen delas i fullt mått äfven af dem, som leda vårt lands öden, hvilket man bland annat tror sig finna af det sätt, hvarpå händelsen blifvit kommenterad i vår Post-Tidning, så blir det tydlist, att den tillamnade sesten måste åga en fullt lojal karakter, så att inga skrupler i detta hänseende böra kunna afbålla någon från deltagande i festen, utan bör denna sålunda kunna blifva en gemensam glädjeyttring, oberoende af alla politiska meningar i öfrigt, med undantag möjligen af någon individ — om någon enda sådan kan tankas existera inom detta samhälle — som drifver sina politiska åsigter derhän, att han hyser sympathier får Ryssland.