Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 1

Rosita. Romantisk berättelse från Peru, af TkeNddk. Pavie. Ötversättaiag. (Forts. fr. N:o 220.) Det var en mulatt af en herkulisk byggnad. Soldaterna kastade, stolta af sin seger, hans lik på en af sina hästar för att föra det i triumf in i staden. De hade lagt honom tvers öfver sadeln; mulattens långa armar och stora fötter, hvaruti ej mera fenus något lif, stötte emot stenarne på vägen, och tornena sönderrelvo hans ansigte, sum var besudladt med blod och damm, och annu i döden bibehöll silt trotsiga uttryck. — Nu är vagen fri, sade don Patricio till den unga flickan; ni kan i allsköns säkerhet fortsätta er vandring. — Jesus, Maria! skulle jag gå härifrån helt ensam ? skrek Rusita. Hvem vet, om de ej bogynna alt skjuta igen! jag går ej harifrån