Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1855, sida 1

utan er. Ni följer mig, ej sannt, don Patricio? O, om ni visste, hur radd jag är! — Om ni är så rädd, bur kommer det sig då, att ni törs gå ensam ute i bergen? — Hör! sade Rosita med en allvarsam mine och närmade sig löjtnant Patrick, som lagade sig i ordning att promenera hemåt. Jag gick uti morse lör att besöka min gudmor; hon bor dernere i det lilla huset, som ni måste gå förbi för att komma hit upp. Min gudmor är en gammal sträng qvinna, som alltid träter på mig, och vore det icke för att lyda min mor, så ginge jag aldrig ut till henne. Då jag lemnade hennes hus för att återvända till staden, mötte jag ryttare, som flyktade, ty bandilerna voro i närheten, sade de; jag blef rädd, och — Och i stället för att gå in till er gudmor, albröt don Patricio henne, fann ni det förnuftigare att klättra upp på spetsen af dessa klippor ? — Ja, för att underrätta er om faran och ställa mig under ert beskydd, svarade den unga slickan. — Uur visste ni, att jag var här? — Hur jag visste det! . . . Hur vet jag då, att ni i går afton spatserade på vägen till Callao tills klockan tio? och hur vet jag, att ni i förrgår var på besök hos markisinnan . . .?