Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1855, sida 2

ac! UlSIIVaxen HOPPAåS nåaltvå slarulg vf SIS ot af innevarande är. Det har blifvit ett hafdvunnet bruk, att en skalds skrifter, då de efter hans död utgifvas, beledsagas af en minnesruna öfver honom, tecknad af någon hans medbroder på Parnassen. Detta bruk är vackert, såsom en gärd åt den bortgångnes minne, och ändamålsenligt, för såvidt som belysningen af en författares personlighet har sitt historiska intresse. De omständigheter, under hvilka Wadman diktade, får man tillskrilva, att denna uppmarksamhet ej kommit honom till del förrän nu, då herr Bjursten äfven i detta fall velat godtgöra hvad som blifvit uraktlåtet. Det ligger i sakens natur, att herr B., som ej stått i närmare relationer till Wadman, härvidlag skulle möta betydliga svårigheter; oaktadt eller kan. ske just emedan tvenne årtionden ännu ej hafva förflutit, sedan hans lyra klingade, äro de upplysningar, allmänheten om hans person har att tillgå, ganska knapphändiga. För att fullstandiggöra dem, har hr B. vändt sig till Wadmans ännu lefvande vänner här i Götheborg, men med de bidrag, hufvudsakligen af anekdotisk natur, utgifvaren på detta sätt lyckas samla, förmådde han ej återgifva en helgjuten bild af skalden. Sjelf inseende detta, har he B. på ett originelt sätt sökt skizzera honom genom att ur hans egna dikter samla spridda drag och förena dem till ett helt. Ett företag af sådan natur måste vara högst vanskligt, och tvifvelaktigt är, huruvida det i psykologiskt hänseende kan anses berättigadt. Om de resultater, till hvilka br B. genom detta förfarande kommit, äro riktiga, öfverlemna vi åt deras afgörande, som i lisstiden närmare känt Nadman, men af de upplysningar, som kommit oss tillhanda, hafva vi anledning betvifla det. Det röjer sig i hr B:s karakteristik al Wadman ett begär att göra hans personlighet hvad man kallar intressant. Frestelsen dertill var också nära för handen, och att öfvervinna den samma låg ej i hr B:s skaplynne. För åstadkommande af en dylik effekt måste naturligtvis -den gamla sagan, som så ofta återkommer, om en olycklig kärlek, en obesvarad hyllning eller en bruten tro vara med i spelet. Wadman såsom skald vinner ingenting derpå. Hans dikter tala för sig sjelfva, utan att behöfva det skimmer, en romantisk personlighet kunde sprida öfver dem. Herr B. ser i Wadman såsom skald och menniska personisikationen af en veridsåsigt och gör tillochmed den oväntade upptäckt, att Wadman var humorist. Såsom motton till sitt Bref har hr B. ur dennes dikter valt tvenI ne verser, som han anser i någon mån karakterisera Wadmans skaldskap; dessa äro: ,Hon är borta, långt borta, som kysste så ljufligt, Hon med honung på läppen och blomman på kiaden; Hennes eder, de falska, de flögo för vinden, Au bedragas i kä lek är smärtande grufligt. Ack, god natt mina sorgliga öden! Mycket bättre än lifvet är döden. samt ,Låt aldrig ditt lynne bli tidernas slaf, Fast en dag tar åter, hvad annan dag gaf. Nej sätt dig, tag slefven, rör om i din bål Och drick de omvexlande tidernas skål! Af denna karakteristik blir det emellertid ej klart, att Wadman var humorist. Den visar på sin höjd, hvad vi visste förut, att han, såI som alla andra dödlige, hade sina mer och mindre glada stunder, som efterlemnade intryck i hans dikter. Behöfves ej annat, för att vara humorist, torde vi vara det något hvar. Hvad vi deremot veta om Wadman, är, att hans allvarliga poesi har momenter af mycken skönhet, och hans lekande eger komisk kraft, blixtrande qvickhet, bitande ironi. Hr Bjursten har, då han ville ställa Wadman bland humoristerna, ånyo gifvit vika för frestelsen att göra honom intressant och förskaffat sig sjalf tillfälle att tala om hopen, som endast fåster sin blick vid den leende ytan, men ej förmår genomtränga den eller fatta de rörelser, som föregå derunder.? Jean Paul säger, att humoristen ler under tårar ... den smärta, han känner, är verldssmärta. — Hvem vill ej vara humorist, då hans små gnagande bekymmer, hans melankoliska mellanstunder adlas till verldssmärta?? I detta ligger någonting så lockande, att det skulle förleda hvem som helst att söka begagna samma obeqväma skrifdon, som herr v. Braun: ,En törntagg pennan och bläcket tårar. Man må emellertid ej förblanda humorn med ett nyckfullt skaldehumör, som stundom är bacchantiskt uppsluppet, stundom sönderslitande melankoliskt, stundom bittert ironiskt tillochmed emot sådant, ,som man ej är berättigad att benämna därskap.? Dualismen af det svarta och det hvita, af sorg och glädje, af tårar och löjen anser hr Bjursten utgöra den sanna humorns väsende; vi tro, att dertill be2— 0 .e ST