Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1855, sida 1

högst obeqvamt i i ) k H — ———— på sin kuskbock, som var prydd med broderier af silfver, gjorde den gamle negern sig all upptänklig möda för att styra vagnen ut igenom porten, utan att stöta hjulen mot hörnstenarna, då en ung ficka, som länge stått på lur, begagnade sig af ögonblicket för att smyga sig in. Hon lutade sig ned, i detsamma hon gick förbi vagnen, för att ej blifva sedd af markisinnan och skyndade uppför trapporna. Det var Rosita. Elterhand som hon närmade sig första våningen, blefvo hennes steg långsammare. Drifven framåt af en oemotståndlig makt, kände hon sig likväl tillbakahällen af en naturlig fruktan och liksom förvirrad af en obestämd ängslan, som bemäktigat sig henne. Då hon stod utanför Patricios dörr, stannade hon för att hemta andan; hennes hjerta klappade haftigt. — Fatta mod, Rosita! sade hon till sig sjelf. Nu står du vid målet, du kan ej mer vanda om . . . Hon bultade på. Dörren öppnades. — Det är ju här, som den främmande caballerito, löjtnant don Patricio bor? frågade Rosita och fästade en genomträngande blick på honom igenom slöjan. — Hvad vill ni honom? svarade don Patricio.