Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1855, sida 1

Se och tala med honom, sade den unga slcksn och sprang fram, för att sätta sig i bakgrunden af rummet. — Sennorita, anmärkte Patricio något öfverraskad af dessa fria maner, jag har ej äran att känna er. i — Ni känner mig icke! utbrast Rosita häftigt och tillbakakastade sin slöja; hvad, ni kanner ej Rosita Corrizuelo, till hvilken ni sjelf skickat ett guldmynt? vill ni veta, hvartill jag användt det? Först har jag köpt mig ett par nya sidenskor; de äro vackra, icke sannt? : Se här! och hon framsträckte spetsen af sin lilla fot. O, don Patricio, jag var helt saker på, att ni slutligen skulle sasta upp märksamhet vid mig. Men säg mig, huru lange skulle ni låtit mig springa efter er utan att tala mig till? Se här, ni kan ju läsa, säg mig då, hvad nummer det är, som står här på denna lottsedel? det är också för edra penBar, som jag köpt den. Jag är tokig, som går med den lös i fickan, jag kunde ju tappa den . Ol hvilka präktiga cigarrer ni bar der, caballero! litet eld, om jag törs be! Under det Rosita yttrade dessa osammanhängande meningar med en snabb och flytan de tunga, var hon än här och än der i rummet, liksom en sogel, hvilken är hemmastadd