Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1855, sida 2

Sehastopol har sallit! Har Sedastopol fallit? så man frågar I detta ögonblick kring stad och land, Och eldig glädje i hvart öga lågar, Och hjertat slår, och kinden står i brand! Den bleka tvekan sjelf heroiskt vågar Ait tos-a på försigtig tungas band, Och ropa ut ett lefve för den seger, Som uti värde ej sin like eger! Ja! det har fallit! Så ifrån Bosphoren Till Lapplands sjell hörs jubelropet gä, På dess ruioer svajar tricoloren, Och Albions mäxztiga standar också! — Med eld oeh blod betecknas rädda spåren Utaf barbarerna, som häpna så, Och se, hur trots allt fanatismens gyckel, I Vesterns händer hvilar Rysslands nyckel! Ty härifrån det sina nycker sände I lömska domar öfver verlden ut, Och härifrån det sina blickar vände Hän till ett valde utan gräns och slut! Och se! nu äro dessa drakskepp brände Och dessa murar, botande förut Att emotstå, som jattedammar, ljuset — Nedligga rykande likväl i gruset! Och hvad betyder detta fall för jorden? Jo, det betyder frihet, ljus och rätt! Och den inbillningen är skingrad vorden Att styrkan har sitt hem bland Slavers ätt, Ty södern ser med häpnad, liksom norden, Att falias kan den, om också ej lätt, Och denna visshet gäller mer for tiden Än stundens lager, vunnen uti striden! Flyg derför ut, du segerbud, och flöda I folkens hjertan all din ära in, Att a la minnen, som der ligga döda, Få nyfdat lif af bjehekraften din, Och stiga fram att uti handling glöda! Ja! som ett jartecken i natten brinn, Så att de vakna dessa dufna stater, Och fira morgonen med bjeltedater! Ty framåt! är den lösen som nu ljuder, Alt stanna nu — det vore mer än död, Ej en gång till kanske oss odet bjuder Att släcka få den heta längtans glöd, Som uti djupet af hvart bjerta sjuder, Som ingen andlig, ingen kroppslig nöd Förmtt ännu att uti skuggan ställa — Och denna längtan är att vedergålla ! och du, mitt land, för hvilket en gång grydde En Liitzens morgon, följd af Narvas dag, Hvars svärd så mycket fordomtid betydde, Beprofvadt, härdadt uti tusen slag: Skall du vanslägtas från den kraft dig prydde, Och icke gå med sköldmöns öppna drag ÄIt säga broderligt till bjeheskaran: ahär är jag nu, att dela äran, faran !? o nej! jag känner det, du kan ej dröja Att taga del uti Europas strid, Au än en gåvg blågula fanan höja På samma gång så trotsande och blid! — Att längre nu i lognet dig förtöja Det vore nesa intll evig tid, Det vore att förneka all den ära, Hvars minne vi i våra bjertan bära! F. Hedberg. BA and