Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1855, sida 2

på sin bänk och spelade på sin guitarr, utan att bry sig stort om hvem som gick förbi hans dörr. Då han var något lomhörd, såsom Rosita ganska rigtigt anmärkt, så grep han afalla krafter uti instrumentets strängar för att göra det rätt välljudande; det lyckades honom också att frambringa ett larm, som utan tvifvel måtte klingat serdeles behagligt i den gamle svartes öron, ty han hoppade af glädje på sin madrass emellan de fyra väggarne i det lilla rummet, liksom en bålgeting slingrar sig af förtjusning i en blomsterkalk. Duennan gick långsamt upp för trapporna. Hon blef stående en stund i tamburen för att hämta andan och kika in genom nyckelhålet. Derpå bultade hon på don Patricios dörr. Don betricio höll just på att borsta sin hatt och dra på sig handskarna for att gå ut. — Hvad vill ni, min goda gumma? frågade han den gamla, som blet stående i dörren. I denna ram var hon ett lefvande kopparstick af Goya. — Ädle herre! svarade duennan, jag vill bedja er hafva medlidande med en ung flicka, Ro, sita Corrizuelo... Hon anbefaller sig ef af hela sitt hjerta och hela sin själ... FkForts.)