Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1855, sida 2

I — Rn Sn De. astrådesgropar. ämbare med kalkvatten inställas medelst långa stänger. Uti de som undantag härifrån nämnd: ställena bör deremot klorkalklösning gjutas. Sedan allt detta skett, undersöker man, om ett ljus med lätthet kan brinna derstädes. Gör ljuset det ej, är der för mycket kolsyra eller qväfgas, och då fortsätte man med det redan anförda förfaringssättet samt nedstige ej, om lifvet är en kärt. Fara är älven förhanden, vid begagnande af kolreI spiratorn, om det nedslappta ljuset brinner omgifvet utaf en eldring. I så fall är luften förenad utaf svasvelbunden vätgas. Det är: farligt att uti astradesgropar och kloaker företaga undersökningen med ljuset, innan den redan omnämnde lustvexlingen försiggått; ty i annat fall kan der vara så mycket svasvelbunden vätgas, att explosion genom dennas antandning förorsakas. År lustvexlingen uti kloaker, brunnar o. s. v. tillvägabragt, har man vidzre, allt efter lokalens beskaffenhet, till åstadkommande af luftförbättring nedsatt kalkvatten eller nedgjutit klorkalklösning samt brinner ljus neduti dessa rum på samma sätt som i frisk luft, så må arbetaren nedstiga, men ej förr. Harvid bör ban, åtminstone i astradesgropen och kloaken, bära en kolrespirator samt alltid vara ombunden med ett streck, så alt en utanföre stående person med lätthet kan utdraga honom, om så behöfves. Vi nämnde, att nedstigandet uti en graf eller arbete deri kan pötsligen döda. Detta är dock blott uti vårt land fallet vid gamla öfverfyllda kyrkogårdar; ty uti sådana samlar sig den kolsyra, hvarmed jorden deromkring är genomdränkt, likasom vatten samlar sig uti ett hål, som gräfves uti ett kärr. Vi hafva redan förut på ett ställe talat om ändamålsenligt inrättade nattmansställen och kyrkogårdar; I då emellertid ej kan antagas att alla läsare, som detta intresserar, veta huru sådana äro beskaffade, så vilja vi nu till slut anföra detsamma. Ett nattmansställe bör vara beläget utanför staden och ej för nära menniskoboningar eller någon allmän farväg. Det bör vara beläget helst på en backe åt norr till, samt uti närbeten af starkt flytande vatten. Man bör för öfrigt så mycket som möjligt ombesörja, att snygghet iakttages på nämnde ställen. — I förbigående vare söljande sagdt: För större städer är det bra att hafva slagtarehus utanför staden, då likväl blott i allmänhet två tredjedelar utaf det slagtade dj ret kan uppätas och den öfverflödiga tredjedelen blott onödigtvis förderfvar luften. De allmänna stora slagthusen äro derföre bättre än att hvar och en slagtare hemma hos sig utöfvar sitt yrke, emedan man i det förra fallet bättre kan öfvervaka, att de djur, som slagtas, ej hafva någon egenskap, som gör dess förtärande ohelsosamt. Det kan dessutom uti det stora allmänna slagthuset åstadkommas en i allo större renlighet, hvilket såväl för slagtare som deras kunder är af vigt. Allmänna slagthuset skall vara ändamålsenligt inrättadt med riklig vattentillgång, vara kyligt, hafva väl inrättade afledningsrör samt i allo med allt hvad deri är hålles så renliga som möjligt. Skola liken uti en kyrkog rd ej förorsaka att vi sjelfva uti förtid blifva lik, på samma sätt som ett ruttet äpple lätt bringar andra äpplen, som ligga i närheten att förruttna, så skall kyrko gården hafva följande beskaffenhet. Den skall ligga afsides från städer, byar, enstaka hus, vattenledningar, begagnade källor och brunnar. I Frankrike får, enligt lag, ingen brunn gräf vas och inget hus byggas på mindre afstånd än ungefär 250 alnar ifrån kyrkogården. Våra prestbus på landet äro således ofta ohelsosamt belägna. Att kyrkogårdens läge omkring kyrkan synnerligen om sommaren ej är ändamålsenlig, lär ofta nog en utaf helsans väktare, vi mena näsan, kunna intyga. Kyrkogår den bör dessutom vara belägen på torr grund, på en kulle åt norr till, samt vara skyddad genom sitt läge för öfversvamning och dessutom Så stor, att en graf ej behöfver att på minst 10 år åter uppgräfvas. Kyrkogården bör vara inrättad som en promenadplats, bevuxen med ej höga trädplanteringar, buskverk och blommor, som ej äro starkt luktande. Kyrkogårdsmuren bör ej vara hög. Hvarje lik skall hafva sin egen graf och bör dessutom en kyrkogård, som länge varit begagnad, stå i ett par tiotal år obegagnad, under hvilken tid densamma får besås, men ei djupare gräfningar deri företaBas. Österlen framhåller med rätta, att en tredjedel af alla dödsfall, som inträffa, ske genom hvarjehanda dåliga och olyckliga förhållanden, förr än det enligt naturens lopp borde ske, samt skulle bestämdt kunnat förekommas. Betänkande detta allt, samt att kyrkogårdarnes storlek bör rätta sig efter det vanliga antal dödsfall, som förekommer, vilja vi sluta med Jan änckan aft haganaffor kbEörkaosrdarnes sfor—— -— Fm — a