Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1855, sida 1

————— — —— äran vara känd af en person, hvars namn jag ej engång vet? — Min herre, svarade munken, jag har belt säkert handlat obetanksamt genom att till. tala er på en offentlig plats, men det var i ert eget intresse; jag vågar derföre hoppas, att ni ursäktar mig. Ert namn har jag gissat mig till. Jag har nemligen flera gånger sett er i klostret S:t Domingo under gudstjensten; jag har då sagt till mig sjelf: denne unge man i engelsk sjöossicersuniform är katholik, således en irländare; enhvar god irländare heter Patrick. Har jag väl misstagit mig? Jag har rest mycket i Europa, min herre, och jag har bevarat en tillgifvenhet för europerna, som jag sår tillstå, att mina landsmän i allmänhet icke dela. Lima är ej en stad lik hvarje annan; den hear sina faror . . . Ni ler, min herre? Jag talar ej om de dolkar och knifvar, som romanskrifvare alltid gifva sina hjeltar i handen, och dessa bjeltar hafva då ett castilianskt namn; eller om de rakknifvar, som en limarinska bär innanför sitt strumpeband. Det är alltsammans blotta sagor eller i alla fall faror, som man kan undgå med någon forsigtighet (Forts.)