sädan som denna under n:o I anmälda, kan ej gerna skrifva något underhaltigt, ännu mindre något som är dåligt, irrlarigt och förkastligt. Han står öfverallt på Guds ords fasta grund och börer fram nytt och gammalt ur sitt hjer. tas goda satabur, hvadan ins. tror sig med fullt skäl kunna rekommendera alla skrifter af The Rew. J. C. Ryle, bland hvilka flere äro på svenska öfversatta 3). Ju mera det talet om korset är en galenskap dem som förtappas (l Cor. 1: 18), — och så synes det vara för ganska många i vår tid — desto vigtigare är det, att de, för hvilka korsets predikan blifvit en Guds kraft till salighet, troget fasthålla dervid och hvar i sin mohn med ord och gerning bevisa och för sina medmenniskor vittna om och endast berömma sig af vår Herras Jesu Christi kors. Galat. 6: 14. Det är med detta Bibelspråk såsom grundlaggning förf. här sramburit sitt vittnesbörd, hvilket sannerligen är vett ord för vår tid. 3. Då ins. nu går att anmäla n:o 3, sker det visserligen med erkännande; att den lilla skriften har värde, enär den tydligen härflutit från en man med christelig tro, nit för Guds rike och kärleksfull omsorg om medmenniskors eviga val. Ja, författaren framställer på ett verkeligen hjertgripande sätt den för alla så högst vigtiga fråga han alhandlar, och, sedan han genomgått och vederlagt de vanliga verldsliga, falska tröstegrunderna mot dödens förskräckelse, uttalar han frimodigt hvad som utgör en troende christens vissa tröst och försvarar de trogna mot det vanliga påståendet, att det skulle utmärka andeligt högmod då en menniska bekänner sig kunna dö lugn och äga ett visst hopp om sin eviga salighet. Sådant vilja ej denna verldens menniskor medgifva, emedan de sakna sjelfva denna visshet som gör en omvänd, på Herran Jesum troende, menniska så frimodig, att hon djerft kan uttala sitt fasta hopp att dö en salig död. Långt ifrån, att det skulle utmärka andeligt högmod och fräckhet, att tro och betyga sig äga visshet om sin salighet, visar förf. huru en ödmjuk sanningsälskande själ kan igenkänna om hon är i tron, den saliggårande tron, och utan högmod och sräckhet sörtröstanssullt kan om sig säga: jag dör i Jesu Christi tro och derföre dör jag ock salig — något som en oomvänd menniska med verldens faleka tro aldrig med sanning kan säga, om hon ock gerna ville det och gerna vill heta en christen. Framställningen härom synes insändaren vara förträfflig och skrilten ganska läsvärd. Men likväl måste ins. påpeka 2:ne felagtigheter, som förefinnas och dem han anser vara ganska vigtigt att undvika, synnerligast då man utgifver skrifter af religiöst innehåll beräknade för läsare af alla klasser. Det ena felet är, att stilen ej öfverallt är nog popular och lättfattlig. Länga periodbyggnader och förnustsslut förekomma slerestades, hvilket ej passar väl ihop med ensalden, som, med Bibeln till mönster, alltid bör vara rådande i sådana skrifter. (Såsom bevis för denna anmärknings befogenhet se pag. 19.) Annu mindre böra främmande, i folkspråket icke ingångna, ord brukas. — Det andra felet, hvilket, isynnerhet om det oftare förekommer, kan förorsaka stor skada och leda till villfarelse, består uti en ofullständig, för kort och knapphändig framställning af nådens ordning, eller den ordning hvaruti en menniska måste emottaga Guds nåd, om hon i sanning skall blifva deraf delagtig. Långt ifrån att insändaren delar deras åsigter, hvilka genom en alltför minutiös bestämning af nåderörelsernas uppkomst och verkan eller ett formalistiskt utstakande af nådesordningen såsom till alla delar lika för alla, utan afseende på föregående lefoadsomständigheter, erfarenheter, jordiska förhållanden, temperament, frestelser Åc., anser dock insändaren ganska vådligt, att icke med noggrannhet och klarhet framhålla och påyrka den nådesordning som den heliga skrift lärer så: som nödvändig för hvarje menniska som vill inkomma i Guds rike. Guds ord lärer visserligen att syndernas förlåtelse, lif och salighet vinnes allenast genom tron; men lika be stamdt visas ock battringens nödvändighet säsom ett tron föregående moment i det andliga I lifvets uppkomst. Till menniskor, som verkeligen hörsammat Herrans förmaning, att göra bättring ty himmelriket är kommet hardt när I och hvilka således redan åro ångerfulla, öfver sina synder sörjande botfärdiga menniskor — till dem får och skall man visserligen säga: tro, tro nu genast; men att, såsom förf. på sista sidan af denna lilla skrift gör, ställa denna uppmaning till alla utan framhållande af bättring åstadkommer lätt den farligaste af alla villsarelser — nemligen nådelöftenas tillegnande genom en tro utan omvändelse d. ä. en falsk, död tro, som alstrar säkerhet och evig död. 4. Anmärkning mot dessa 2:ne fel förtjenar Il oo änna hära ssyss