Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1855, sida 1

Af de I personer vi framstälit på scenen lefva några ännu. Lello har aldrig gift sig; han bebor sitt palats i Venedig och lefver i frid med hela verlden, undantagandes med sig sjelf. Pippo och Toto hafva, liksom Menico, låtit honom lefva, af fruktan för att befria honom från hans samvetsqval Öfversten, som af dylika bagateller aldrig lät störa sig i sina njutningar, afled för två år sedan af apoplexi. Elter en astonmåltid gled han som vanligt ned under bordet och reste sig sedan aldrig mer. Alla hans rummelbröder äro ense om, att hans död var hans lif värdig. Rouquette befinner sig väl: han hade flytt från Hotel Meurice en sjerdedels timma före Totos ankomst. Man har sedan dess aldrig sett honom i Rom, och han har således afstått från alla andliga värdigheter. Hans håg för det äfventyrl:ga, som aldrig ville lemna honom, har fört honom in på spekulationernas gebit. Coromilernas penningar ha varit fruktbärande i hans händer, och man kan nu på börsen höra honom nämnas bland de honnettaste män — det vill med andra ord säga bland de rikaste. Sedan han samlat sig förmögenhet, har han börjat få principer och tillochmed en smula religion. Han kan ej tåla Voltaire, och funderar, såsom det berättas, på att grundlägga ett kloster. Generalskan måste med förvåning inse, att