Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 september 1855, sida 1

quette, men Rouquette fanns icke till hands, och på det ena af brefven skulle genast vara svar. Lello öppnade det således, utan att ge akt på adressen, och läste: Min egen verklige furste! Jag glader mig i den tro, att Coromilernas arfving ännu hvilar såsom en skinka på sina lagrar. Det kommer sig af att dricka mer än man kan tåla! Laga att han sofver sina sex och trettio timmar å rad; jag känner honom och vet hvad han förmår i den riktningen. Jag väntar Dig i afton och skall då bevisa Dig att ordspråket ljuger, och att man kan ha tur i spel utan att ha otur i kärlek. Bränn upp denna biljett; ty om dogernas ättling finge se det, skulle han skälla deråt som en dogg. Cornelia. Det andra brefvet var Tollas sista farväl. Lello lade det första på Rouquettes bord, efter att derå hafva skrifvit: -Hvarnelst jag träffar dig, slår jag ihjel dig som en hund. Han lät genast packa in sina saker, och skyndade sjelf ut för alt få sitt pass viseradt och bestalla sig en pats. Samma afton begaf han sig tili Marseille. (Forts.)